Att vara nöjd.

Det är milt ute trots att första advent närmar sig med stormsteg.
Jag står på altanen med fönsterputsmedel, trasor och en ny skrapa.

Att putsa fönster är bland det värsta jag vet och jag har kommit på varför.
Jag blir aldrig nöjd.
Ju mer jag putsar desto tydligare syns de där reporna och strecken som inte vill försvinna.

Min objektiva sida vet ju att det blir i alla fall bättre.
Inga spindelnät och fluglortar sitter ju kvar när jag är klar.

Men när solen lyser in ser jag bara mina misslyckanden.

Och så filosoferar jag en stund över livet i stort.
För när blir jag nöjd?

I det gamla huset som renoverades på 60-talet ville jag ha ett nytt kök.
Ett större kök med en fräsch spis.
Och en diskmaskin.

I huset jag bor i nu är köket nyare.
Spisen fräschare.
Diskmaskin finns.

Men nu vill jag ha en ny golvmatta eftersom den som ligger här idag är svår att få ren och har en del skavanker. Trots att huset är byggt på 80-talet är jag inte helt nöjd.

Samtidigt är det ju drömmen om en bättre framtid som driver utvecklingen framåt.
Skapar vindkraftverk.
Driver politiken.

Finns det en fara i att vara nöjd?

Förväntan

Idag konstaderade mannen besviket att vädret inte alls var soligt som han hade sett att det skulle bli på internet någonstans.

Jag tittar aldrig på vädret i förväg utan nöjer mig med att titta ut genom fönstret på morgonen. Då behöver man aldrig bli besviken säger jag nöjt till mannen.

Så kommer jag att fundera en stund på ordet förväntan som har en positiv klang i mina öron. Trots att det lika ofta leder till besvikelse.

För mig har vädret ingen större betydelse och då är det ju enkelt att rycka på axlarna och säga att det ser jag i morgon hur det blir då. För mannen är det betydligt viktigare och därför vill han veta i förväg.

Och vissa saker vill jag också veta i förväg för att kunna njuta av vad som ska hända eller för att vara förberedd. Något som kan leda till besvikelse i framtiden men ändå kan jag inte låta bli att ge fantasin vingar.

Min gammelmoster ska ha sagt att det är inte semestern som är trevligast utan tiden innan. När jobbet kändes tungt kunde hon stanna upp och längta till semestern. Den tiden var både längre och trevligare än de beviljade semesterveckorna tyckte hon.

Hänsyn

Dottern skall få besök av pojkvännen och pratar om att hon måste städa sitt rum.
Han har astma och hon vill inte att han ska bli sämre av eventuella dammtussar under sängen.
Jag är glad för att hon är omtänksam men påminner mig en annan situation.

Det är tio år sedan ungefär och barnen vill väldigt gärna ha en hund.
De tar alla chanser att påverka mig och sin pappa med tv-program och söta bilder på valpar. Jag sätter mig ner och försöker förklara att jag är allergisk och förmodligen inte skulle må så bra av en hund men de har svårt att förstå.

Till slut säger jag att om de vill ha en hund måste de BYTA mamma först.
Mannen skakar på huvudet och väljer mig.
Sonen ger mig en puss och väljer också mig med sorg i ögonen.

Dottern funderar länge och jag börjar undra om jag har sagt något jag kommer få ångra? Ser framför mig hur hon ringer socialkontoret och ber om en ny mamma som inte är allergisk.

Men nu tio år senare bor hon kvar med samma mamma och jag kan inte låta bli att le när hon hämtar dammsugaren och vädrar sängkläderna.
Kärleken är underbar.

Du får inte skratta

Det är dags för den första körlektionen med dottern och innan frosten har lämnat backen åker vi till närmsta köpcenter och dess parkering.
Parkeringen är tom i den ena änden förutom en ensam audi och jag kör dit.

Om bilägaren visste vart den hamnat skulle han nog flytta bilen säger dottern när vi byter plats.

Det går inte så bra för henne och bilen hoppar mest fram mellan motorstoppen innan hon kommer på tekniken och vi börjar köra runt audin i allt snävare cirklar.

Efter ett tag ber jag henne följa linjerna och även stanna ibland men så blir hon nervös när kunderna börjar komma och motorstoppen avlöser varandra.

Till slut brister det för mig och jag börjar skratta.

Hon blänger surt på mig och säger att jag inte får.

Men det är svårt att låta bli. *ler*

En annan värld

Jag besöker en kvinna som säljer smink för en amerikansk firma.
Hon visar stolt upp lokalerna och berättar om hur de peppar varandra för framgång.
Det är viktigt att stötta och fira framgångar när man mått sina mål, det håller jag med om till hundra procent.
Men när hon visar upp tronen där månadens medarbetare fotas rodnar jag av bara tanken.
Den är princesslik och rosa och glittrig.
Jag skulle inte känna mig bekväm där.

Men så har jag ju alltid varit en naturmänniska också.
Och försäljare är jag INTE.

Är riktigt bra på att komma på argument till varför någon INTE behöver just det där jag egentligen ska sälja. Det gick inte bra för mig när det skulle samlas in pengar till skolresor det kanske ni kan ana.

Är det därför jag är arbetslös?
För nu är det ju mig själv jag ska sälja..

Min första speed dating

Först var det information om företaget och de nya ägarna presenterade sig lite.

Sedan var det då dags för min första speed date.
Ca två minuter fick jag på mig för att presentera mig.

Kan du sammanfatta dina erfarenheter på två minuter?

Tror att jag fick fram det mest väsentliga och så fick de mitt cv att läsa förstås.
Men var det ömsesidig attraktion?

Vet inte.
Men det kändes bra just då.

Men sedan skulle ju hon träffa 150 andra efter mig.
Var det verkligen nödvändigt?

Höstlov

Det är höstlov och jag vaknar vid halv tre av att tonårsgrabbarna spelar tv-spel fortfarande.
Lyssnar på deras röster och ljudet från tv:n som har samma volym som vanligt.

Rycker irriterat på mig morgonrocken och beordrar dem till sängen.
Men den ena skickar jag till duschen först.

- Men mamma NU? Klockan är ju så mycket!

OCH?

Det verkar ju inte ha bekymrat honom tidigare.

Trött ligger jag i sängen och kan inte somna om.
Hunden märker att jag är vaken och funderar på om vi inte ska gå upp och äta.

Jag vänder på mig och vägrar.
Suckande snor hunden halva huvudkudden och snart sover alla utom jag.

Praktikant?

Efter ett besök på arbetsförmedlingen kommer vi fram till att det bästa för mig just nu är att söka en praktikplats.
Kan inte låta bli att fundera på det när jag går hem.
När jag var 24 var jag höggravid och fick en plats som ungdomspraktikant.
Det var mitt andra barn och jag hade sambo, hus och fyra års arbetserfarenhet.

Min arbetsledare tittade på mig när jag stod i skyltfönstret för att skylta om med magen i vädret.
Du ser inte ut som en ungdomspraktikant! sa han.

Och jag höll med lite grann men var samtidigt glad att jag fått platsen för vem ville anställa en småbarnsmamma med nummer två i magen?

Idag är jag fyrtio och det är alltså dags att söka en praktikplats.
Tonårsmamma, hustru och med 15 års arbetslivserfarenhet och en högskoleexamen känns det inte så kul.
Jag vill ju ha jobb!!

Morgon

Efter en sömnlös natt kliver jag till sist upp och möter ett otroligt vackert landskap.

Allt är vitt av frosten och solen lyser genom frostiga löv som hänger kvar i trädet utanför fönstret. Jag tänder braskaminen och efter att ha bråkat en stund med mig tar elden fart och värmen sprider sig sakta ut från vardagsrummet.
Hunden ligger framför kaminen och njuter, undrar om han är lika sugen på att gå ut som jag?

Ett pyttelitet underverk

Köpte Aftonbladet igår efter att ha läst löpsedeln.
För en gångs skull var det ingen katastrof som inträffat utan en liten flicka som överlevt.

Hon var 307g när hon föddes och jag och min man försöker föreställa oss hur det skulle vara att hålla i en så liten flicka.
Facineras över bilden när hon håller pappans hand.

Och så tänker jag på en annan mamma som fick ha sina små flickor på bröstet och bara vänta på att deras hjärtan skulle sluta slå.
Men nog försökte de väl rädda barnen? frågar min man.
NEJ de försökte inte ens.
Ja men jag menar läkarna säger han. Nog FÖRSÖKTE de väl?
NEJ idag gör sjukhusen olika och det är inget som diskuteras.

Och visst är det omöjligt att föreställa sig hur det vore att få ett barn som väger 307g, men det är ännu svårare att föreställa sig att få ett levande barn som får ligga på bröstet och vänta på döden utan att någon gör något.

Koppla bort?

Jag kliver på tåget och hittar min plats bredvid två damer som uppenbarligen är kollegor.
De pratar om barnen på jobbet och snart förstår jag att den ena arbetar med särklasserna.

Lyssnar med ett halvt öra samtidigt som jag försöker läsa. Det är svårt och jag lägger ifrån mig boken och sätter på MP3:spelaren istället.
Utanför susar landskapet förbi, lugn musik blandas med svårigheter när föräldrar inte vill inse att barnen behöver sin särklass. Eller som flickan som vill gå där eftersom hon tror att de har en annan matsal.
När vi närmar oss slutstationen vet jag namnet på flera av barnen, vilken skola det handlar om och att de inte är nöjda med lönen.

Det är svårt att inte tjuvlyssna och en del av ämnena är intressanta.
Är det väldigt oartigt om man lägger sig i samtalet?

Att gå upp tidigt

När jag ska någonstans vill jag inte komma försent.

Därför går jag ofta upp tidigare än jag behöver för att slippa jäkta.

Så jag hinner göra mig i ordning.

Packa det sista.

Dricka en kopp te.

Läsa tidningen.

Därför tar jag det alltid lugnt och upptäcker att jag hinner även.

Plocka ur diskmaskinen.

Hänga lite tvätt.

Vattna den där blomman.

Bara läsa lite till.

Och helt plötsligt är det riktigt jäktigt och jag står vid diskbänken och försöker dricka

te som är alldeles för varmt medan jag tittar på klockan.

Klär på mig snabbt och slänger mig i bilen till järnvägsstationen.

Så står jag där på perrongen flera minuter innan tåget går och tänker på att jag glömde sätta

på mig örhängena eller några andra smycken överhuvudtaget.

Och lovar mig själv att nästa gång ska jag strunta i tvätten och diskmaskinen...

Shopping

Jag är inne på Dollarstore när jag ser dem.
Julgardiner!

Före älgjakten.
Före Halloween
Jag har inte ens krattat bort löven i trädgården.

Hmm

De är snygga.


Är jag galen om jag köper julgardiner i oktober?

Vad är pengar värt?

Läser om en företagsägare som vill dela ut sin övervinst till de anställda. I Aftonbladet berättar han att som vinstnivån ser ut just nu kan det bli 500 miljoner kronor för de 80 anställda.

Och det låter väl bra?

Men så kommer då baksidan av förslaget i mina ögon för hur mycket var och en får beror på två saker: Hur mycket de jobbar. Och hur omtyckta de är av sina kollegor.

Summan räknas ut genom att företagets 80 anställda ska betygsätta varandra på en skala från ett till fem. Betyget multipliceras med antal arbetande timmar.
Åke gissar att det blir mellan 150 000 och 600 000 kronor per anställd första året.

Min erfarenhet är att sådana bonussystem gör att de anställda blir giriga och individualister. Arbetsplatsen blir mindre trevlig att arbeta på.

Men så skulle det inte behöva vara.

Alla kan sätta betyg 5 på alla.

Eller är det så att du skulle kunna sätta ett lägre betyg på någon i din omgivning?

Det var dags nu

För en tid sedan ställde jag mig på vågen och såg en siffra jag inte ville se!

Det har hänt förr men den här dagen bestämde jag mig och kopplade upp mig mot viktklubben.
Dommen var inte rolig.
BMI 30,1 vilket betyder kraftig övervikt och det är lite svårt att inse trots allt.

Men nu är jag på banan igen.
Fast ibland är det svårt. Råden är att äta lättprodukter men vi undviker att äta mat med tillsatser hemma hos oss.
Dock tror jag på viktklubbens idé att det är kalorierna som räknas.
ISO, GLI och allt vad det heter undviker jag.
Svåraste beslutet hitills var att sluta dricka Cola.

Men det allra svåraste har jag framför mig.
Att tala om för mina vänner att jag försöker gå ner i vikt.

Tycker det är jättejobbigt.
Vill inte bli någon bantningsmamma som "förebild" för min dotter.
Har haft en kompis med Anorexi i min ungdom och vet hur fort hon blev dålig. Hur duktig hon var på att dölja det för familjen. Kampen.

Så nu har jag tagit första steget och avslöjat mitt projekt för er.

Jag tog den snabba vägen

Du gjorde mig glad och förvirrad, osäker och stolt på samma gång.
Något fick mig att tveka, vilja veta allt på en gång.
Inte vänta och sakta utforska
Utan bara få veta, rakt på sak.

Så jag ringde ett samtal och plötsligt innan jag knappt hann fundera.
Hade jag läst det sista kapitlet i vår historia.

Borde jag gråta tårar, borde jag gjort annorlunda?
Men jag ville inte bli sårad!

Vart vill jag vandra?

En vän mailar och hoppas att arbetslösheten ska leda in mig på en väg jag vill fortsätta vandra.
Men det är ju just det att jag inte längre VET vart jag vill gå.

Funderar istället skarpt på att bara låta slumpen bestämma.
För denna arbetslöshet tär på psyket mer än jag trodde var möjligt.

Otålig

Trots att jag sagt jag vill lära känna dig långsamt blir jag otålig.
Ställer frågor som borde vänta.

Jag väntar otåligt och vill ha svar direkt trots att jag vet att det inte är rimligt.

Men är mina känslor för dig efter denna tid överhuvudtaget rimliga?

Eller är de en drömbild projicerad på dig?
Några rader från dig där jag lagt in min egen tolkning?

Är jag förälskad i dina ord och hur skulle det vara att träffas?
Skulle verkligheten vara en annan?

Jag vill upptäcka dig långsamt för att inte förlora dig.
Långsamt så jag inte förlorar en vän innan vi kan räknas som vänner.

Ändå drabbas jag av otålighet och googlar ditt namn.
Får veta mer än jag ville veta.

Blundar och klickar bort innan raderna når sitt slut.

Jag vill ju lära känna dig genom dig och ingen annan.

Ändå är det svårt att låta bli.
Att bläddra fram till slutet av boken för att se hur det slutar.
Men vill jag verkligen veta slutet redan nu?

Sakta

Jag vill lära känna dig långsamt. Låta dig berätta din historia i din egen takt.

Ha tålamod.
Njuta av dina ord, av dina reflektioner.

Klä av dig ditt yttre skal.

Sakta upptäcka din kropp med mina fingrar.
Hitta dina ärr som berättar om ett tidigare liv.
Upptäcka vad som gör dig lycklig.

Uppröras med dig.
Låta mig röras och kanske förföras.

Jag vill följa dina konturer med mina läppar.
Lyssna till dina ord med örat mot ditt bröst.

Se dig berätta, ta in dina ord.
Uppfyllas av din berättelse.

Sakta lära känna dig.

Ha tålamod

Det första på morgonen

Jag vaknar någon timme för tidigt som jag har gjort den sista tiden.
Sovrummet ligger i mörker och allt som hörs är mannens timmerstockar.

Hunden märker att jag vaknat och smyger tätt intill.
När jag kliar honom suckar han förnöjt och rullar över på rygg så jag ska komma åt lättare.

Jag tänker på drömmen där min man var på väg bort.
Min son stod kvar vid min sida i drömmen.

Jag tänker på min tanke i drömmen.
Att jag ska låta honom gå.
Oron att han ska gå vilse.
Lättnaden att det är över.

Är ett beslut fattat?
Eller är det bara en dröm?

Ligger kvar i sängen med händerna på magen och andas ljupa andetag.
Hunden drar sig besviket tillbaka och intar platsen på min huvudkudde.

Jag somnar om.

Träning

Jag går på en lite annorlunda träning en dag i veckan.
Det är en blandning av Yoga, Tai Chi och aromaterapi.

Tanterna som går är underbara och stämningen uppsluppen och fnittrig.

Idag talar ledaren om att en av oss är kär (inte jag) och startar passet med
en önskan om att kärlekshormonerna skall flöda.

Jag låter mig dras med av stämningen och djupandas.
Magen fylls av lycka och jag har valt en doft som skall hjälpa till att fatta beslut.

Andas in doften av lavendel, kikar på den nykära vänninan och känner mig levande!

Solidaritet

Lever solidariteten fortfarande eller har den dött. Är något jag frågar mig.

Speciellt inom fackföreningsrörelsen funderar jag allvarligt på om den finns kvar.
Är mest insatt i If Metall och där känns det som den ligger på dödsbädden och flämtar. Medan medlemmarna passar på att förverkliga sig själva och se om sitt eget hus.
Räknar på om det är lönsamt rent ekonomiskt att vara med.

Läser om striderna förr där de som agiterade misste både jobb och bostad för stora familjer och ändå gjorde det.
Om arbetskamrater som samlade pengar till dessa och tog emot dem i sina hem som kanske bara var två rum och kök.

Eller är det så att solidariteten har gömt sig för mig?
För visst är det fantastiskt vad en aktion på facebook kan göra?
Hur många som skriver på och så snabbt.

Men skulle de vara villiga att betala eller offra något mer än dessa minuter det tar att skriva under och adda?

Roligare med blommigt?

Skulle det vara roligare att städa med den här dammsugaren?

Vad händer?

I kyrkovalet där jag bor har Sverige Demokraterna fått fler röster än både V och MP.

Vad är det som händer?

Visserligen kanske inte ens jag som trots allt röstade i valet tycker att stat och kyrka ska höra ihop. Och nog har det varit alldeles otroligt dåligt med information inför detta kyrkoval.
Dottern som inte röstat förr blev helt tagen på sängen och struntade i allt.
Varför är jag med i kyrkan? var hennes befogade fråga. Jag är ju varken döpt eller konfirmerad.
Ja varför?
Kan inte svara henne.

Att Sverigedemokraterna såg sin chans att bli etablerade av skäl som förmodligen inte är kyrkliga kan jag förstå.

Men varför lät vi det hända?

För mig var detta val viktigare än allt annat.
För mig handlade valet om att homosexuella skall ha samma rättigheter som andra.

Allt annat måste vara totalt okristligt i mina ögon.

Presenter

Ibland får i alla fall jag presenter som jag egentligen inte gillar.
Sådana som är så fula att jag inte vill se dem alls.

Vi pratade om dem en väninna och jag.

Och funderade på vad vi kan ha gett bort som inte uppskattades.

För jag älskar att hitta på presenter själv och följer sällan någons önskelista.
Tycker att det blir mycket personligare och att det är så kul om man träffar rätt.
Och hittar den där saken som de aldrig hade kommit på att önska sig.

Men tänk om de bara ljuger?
Ler artigt och säger vad fiint, och sedan slänger den i soporna?

Precis som jag har gjort den sista tiden.
Tagit emot och hållit masken. Och undrat om de överhuvudtaget har tänkt på mig innan de valt present.

Bra reklam?

Jag passerade en bygghandel en dag.

De sålde stolpfästen som man kan gräva ner i marken, skruva fast en stolpe och på den tex hänga en brevlåda.
De säljer förmodligen också spik, skruv och virke.

Eller så kan man bara använda silvertejp!

För det har de gjort..

Personligt brev, det som inte skickades

Jag har läst er platsannons och vill desperat att ni väljer mig.

Jag har tidigare aldrig hört talas om ert företag men nu är det min dröm att få arbeta hos er.

Egentligen tycker jag att mänskliga rättigheter och att arbetsgivaren följer lagarna är viktigt, men jag kan låtsas att jag inte är med i facket för er skull.

Naturligtvis är jag social kompetent det är därför jag bloggar, dessutom är jag målinriktad om jag bara visste vilket mål jag ska välja.

Mycket hälsomedveten är jag också, tänker på att träna och äta bättre varje dag. Ska bara äta upp alla kakor i skåpet först. Och den där chokladkakan. (Miljömedveten är jag alltså också. Inget får kastas om det inte är gamla grönsaker)

Naturligtvis är jag beredd att lämna min man och flytta bara jag får jobb hos er. Annars skulle jag ju inte söka arbetet så långt bort. (Varför tror ni mig inte?)

Hör av er snart, inte för att jag har något annat på gång utan för att arbetslösheten tär på självförtroende och kassa.

Drömprinsen eller mannen jag är gift med?

Härom kvällen var jag ut med hunden.
Det hade börjat skymma och vi gick i varsin värld hunden och jag.
Han luktade efter tikar förmodar jag eller kanske ett rådjur.
Jag lyssnade på musik.

Plötsligt rör sig något i ögonvrån och jag hinner tänka att det kanske inte är så smart
att promenera med musik i öronen på en enslig grusväg en sen kväll.

Men så får jag syn på honom, stänger av musiken och ler.

Det är min drömprins!

Jag ser in i hans ögon och funderar på hur mitt liv skulle se ut om jag valde honom?

Jag lutar mig fram lite, plutar med läpparna och tänker kyssa honom.

Men så tänker jag på min man som inte anar något där han sitter framför tv:n i vårt vardagsrum.

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att avstå.

Vi säger inget till varandra när jag böjer mig fram och släpper ner honom på andra sidan vägen.

En mycket suddig bild på min drömprins. Men det är väl sådana drömmar är?

Otydliga..

Att ställa om

Jag tar fram den stora rosa kassen med inköpen till festen som är inställd.

Lägger ner värmeljusen i lådan med de andra ljusen.

Öpnnar tändsticksaskarna med rosa blommor på och lägger dom vid braskaminen.

Och de där rosa sopsäckarna som jag jagat så länge för att få tag på läggs in i städskåpet.

De 60 tekopparna packas ner i en låda i garaget. Kanske kan skänka dem till caféet i Missionshuset?

Förklädena till serveringspersonalen packas undan, kanske julklappar.

Erbjuder sonen några kakor.

Men vad gör man med 12 dukar?

Kakor

Under tiden jag planerade till festen som inte blir av dokumenterade jag allt i ett fotoalbum på Facebook för att alla gäster skulle få tillgång till recepten efteråt. Nu kommer de aldrig se det albumet och därför tänkte jag delge er det kakrecept som jag tyckte var enkelt och goda kakor blev det.

Nu bakar jag aldrig kakor normalt så det här var alltså väldigt enkelt ;)

Tornviksbröd, Recept

1 st Äggula
150 g Smör
1,5 dl Socker
3 dl Vetemjöl
8 rivna Bittermandlar
8 rivna Sötmandlar
1,5 tsk Bakpulver

Blanda ihop ingredienserna till en fast deg.
Rulla ut degen till bollar och tryck ut dem med en gaffel.

Grädda i 150 grader ca 15 minuter

Tillgänglighet

Innan jag träffade min man tyckte jag om att vara ute och dansa och träffa nya människor.

Att vara på fest med min man innebär att jag behöver sitta bredvid honom hela tiden och berätta vad andra säger. Jag lyssnar på avstånd och återberättar valda delar för min man som är hörselskadad. Varken jag eller han hinner vara med och bidra med en egen historia. Man blir helt enkelt lite utanför.
Min man har aldrig varit ute och festat speciellt mycket innan han träffade mig så för honom är det ingen större skillnad från förr förutom att det är lite roligare eftersom jag hör så mycket roligt att berätta för honom.
Själv kan jag sakna det enormt mycket. Att bara kunna viska en elak kommentar om någon som går förbi eller att få vara med i ett samtal utan att memorera vad det handlade om för att sedan kunna referera till min man.
Samtidigt känner jag mig så elak, det är ju inte hans fel att han inte hör!

I sommar har jag planerat min födelsedagfest med glädje och förväntan.

Jag ville kunna njuta av festen, underhållningen och mina gäster fullt ut.
Jag planerade minutiöst.
Skrev en inbjudan som skulle få alla i rätt stämning. Och bad dem att respektera de hörselskadade och använda mikrofon.

Bokade en lokal med plats för 70 gäster
Med en liten scen på endast en dm.
Hyrde högtalaranläggning.
Lånade en T-slinga så de med hörapparat skulle höra.
Bokade en berättare som underhållare.
Bokade en musiker.
Bjöd 80 gäster

De med hörapparat som inte brukar komma tackade ja.
Några släktingar tackade också ja
De andra hörde inte av sig.

Så nu är den inställd.

Och helst av allt hade jag velat ställa in allt och resa bort själv med min besvikelse.
Men jag är en väluppfostrad flicka som bjuder hem dem som anmält sig istället.

Till en vanlig fest hemma där alla inte kan sitta tillsammans. Och jag kommer le och tacka för presenterna och sitta bredvid min man och återberätta vad alla säger.
Och de andra med hörselproblem kommer ursäkta sig och stanna hemma.

Allt blir som vanligt.

Och jag vet att det finns många som tycker att 20 gäster är en stor fest. Som skulle tycka att jag hade många vänner. Men just nu är det svårt att känna denna tacksamhet.

Är det höst nu?

Vad är en bra mamma?

Min dotter flyttade till ett elevhem idag.

När det är dags att hänga upp gardinerna upptäcker jag att ungen har packat ner dem ostrukna..
Det finns inget strykjärn och jag funderar på att ta hem dem igen så hon får dom med sig nästa vecka. Men mamma suckar dottern:
-Var inte så... MAMMIG.
Skit i det och häng upp dem, det är JAG.

Jag tar ett djupt andetag och hänger dem på plats. Blundar lite när jag kikar mot fönstret.

Ett par timmar senare får jag syn på rumskompisens mamma som inte bara hänger upp ett par nystrukna gardiner utan dessutom putsar fönstret en extra gång.
Vad ska hon tro om mig tänker jag.

Varför tänker jag inte:
Vad ska hon tro om min man? Som låter sin dotter ha ostrukna gardiner?

Eller varför kan jag inte låta bli att vara så... MAMMIG?

Vems bästa?

Jag läser i ett meddelande från TT att Volvo kan bli svenskt igen. Förundras över utvecklingen i dessa kristider och funderar på hur långt det kommer gå.
Tycker först att det känns bra.

Inte så dumt om arbetena stannar i Sverige och om människor förstår att vi måste stödja svensk industri om vi vill arbeta här i Sverige.

Men så läser jag slutet:

Citat " Det finns en stor oro inför scenariot att Kinas växande bilindustri kan få tillgång till den senaste tekniken från Europa, USA och Japan" slut citat

Vad är det för resonemang?

Varför skulle inte Kina få tillgång till den senaste tekniken? Är det någon skillnad på om Volvo ägs av intressen från USA eller Kina? Och om denna teknik verkligen är den senaste skulle inte det betyda att den också är miljövänlig? Och vill vi inte att HELA jorden ska bli bättre på miljöfrågor?

Vad är det jag inte förstår?

Det blir inte roligare än man gör sig.

Vi ligger i omkörningsfilen när jag ser vad det står på lastbilen.
-Vad är det som är roligt? undrar dottern

-Titta vad det står på den! skrattar jag.

-Flygfrakt läser dottern men tycker inte att det är kul.

Men du, ser lastbilen ut som ett FLYGPLAN? fnittrar jag.

På besök i Örebro

Jag står vid Örebro slott och tittar på konstverket som flyter i vattnet.
Det är en hand som pekar mot slottet.

Lite nervös inför det som skall komma.
Leende när jag tänker på Lallis och hennes konversation med sonen om havet.

Nej, Svartån är inte riktigt som havet även om den har sin charm.

Så den här bilden är till dig Lallis!!
(Jag hoppas det går att kopiera den ? )

Facebook

Dagen efter jag har gått med i Facebook läser jag i tidningen att Bill Gates har gått ur.

Han hade problem med att för många ville vara hans vän.

Tror inte det kommer drabba mig ;)

Dottern tittar chockat på mig, Har DU gått med?

Ja jag gjorde ju det. Men vet ännu inte säkert varför.

Så hittar jag en kär kamrat från skoltiden och kanske vet jag då varför..

Vilka krav ställer du?

Vilka krav ställer du på ditt tvättmedel? Är det första jag hör telefonförsäljaren fråga när jag yrvaket svarar i telefonen.

Många svarar jag och får lite betänketid.

Parfymfritt ska det vara!
Och utan fosfat för miljöns skull
Och så får det inte vara sådana där zeloliter eller vad de hette?

Något mer? undrar försäljaren
Mmm miljömärkt kommer jag på.

Har du inte glömt något undrar han och först tror jag han är ironisk, men ganska snart förstår jag att han menar allvar.

Jag funderar..
Och svarar nej, inget mer.

Du vill inte att det ska bli rent? frågar han med skratt i rösten och jag inser att jo det är ganska viktigt. Men faktiskt inte det viktigaste.
Inser att han har rätt och skrattar med honom.

När jag tittar på det nya tvättmedlet som jag haft ett tag inser jag att jag numera har ett krav till.
Det ska lösa upp sig när jag tvättar i 30 grader.

Städdag

En gång i veckan försöker jag samla familjen för att skriva en matsedel och fördela arbetet lite grann. Tillsammans beslutade vi att igår var det städdag.

Sonens kompis som har förmågan att dyka upp ganska ofta och bli kvar i så många dagar han kan dyker upp även denna dag.

Innan jag åker och handlar talar jag om att om han vill stanna på middag kommer även han få ett städområde av mig. Sonen ler och tror att kompisen ska dra.

När jag kommer hem är kompisen kvar. Han får vardagsrummet.

Sonen visar hur man torkar bordet och jag hur dammsugaren fungerar. Och jag förstår att han inte är van trots fyllda 15. Precis som när jag diskret har skickat in honom i duschen ibland när han sovit över och tvättat hans kläder klagar han inte. Tror han behöver oss ibland.

Städningen går fort och jag låter dem slippa lite mer än vanligt. Vi äter blåbärsglass när allt är klart.

Ha, jag visste det var värt att stanna! utbrister kompisen och jag kan inte låta bli att le.

Saker som gör mig lycklig

• När sonen ska ta mjölk i kylskåpet och bemödar sig om att leta på det paketet som har äldst datummärkning då blir jag glad!
  Han är alltså lite medveten om omvärlden trots allt ;)
• När jag kommer till affären med handlarlistan och upptäcker att även dotterns kille har fyllt på listan med buljongtärningar efter att ha använt den sista när han hjälpte dottern att laga mat.
  Det måste väl betyda att han känner sig som en i familjen hoppas jag!
  

Den vackra fjärilen

En sommar hittade jag en fjärilspuppa i trädgårdslandet.

Den placerades i en stor syltburk med en kvist och lite blad.

Över den hade jag ett tunt nät och en gummisnodd.

Varje dag sprayade jag vatten i burken. Tittade på puppan och fantiserade om den vackra fjärilen som skulle komma ut.

Pappa skrattade och sa att det nog var en nässelfjäril från gödselstacken jag skulle få.

Själv tittade jag i fjärilsböcker och fantiserade. Nässelfjäril lät inget kul men den var ju fin trots allt.

För varje dag blev fjärilen större och finare i min fantasi

En dag var puppan öppnad!

Men jag hittade ingen fjäril.

Hade lillebror släppt ut den?

Till slut när jag tog bort nätet fick jag se något brunt skräp som väntade på att få flyga iväg!

Besvikelsen var stor när jag insåg att även bruna fula flygfän som malar har varit puppor!!

Pinsamt?

Vissa samtal är nog lika pinsamma för mor som för dotter tänkte jag innan jag tog reda på tiderna för ungdomsmottagningen och hade ett samtal med min dotter.

När jag tog upp frågan och såg hennes pionröda kinder och förskräckta ögon log jag för mig själv och upptäckte att jag hade fel.

Det var inte alls lika pinsamt för mig!

Det gick bra.

Så beslutar vi att jag ringer och bokar tid. Funderar på om jag är en riktig curlingmamma när jag ringer dit?

Fast i vissa situationer hade jag önskat att min mor curlat mig. Och det hade varit vid det första besöket på ungdomsmottagningen!

Fyraåring sköt sin syster

Läser jag i tidningen och förfasas över USA och deras lagar.

Tre barn har skjutits av små syskon som är för små för att förstå.

Vilket barn ska behöva leva med den vetskapen?

Och så minns jag när vi hälsade på min morfar jägaren när jag var liten.
Jag minns pappas dämpade utskällningar av morfar om han hittade en laddad bössa bakom ytterdörren. Dämpade för att vi aldrig skulle få veta.

Och morfars muttrande att hur skulle han kunna hinna skjuta något om bössan stod i ett vapenskåp oladdat? Nog borde ungarna väl veta att man ALDRIG leker med ett gevär?

Pappa vann alltid, och bössan lades undan.

Men visst vet jag att det ibland låg ett laddat gevär under morfars säng. Det var bästa miljön där var morfars förklaring..

Och jag kan fortfarande se min morfar framför mig den där sommardagen.
Han hade sett en älg nedanför den sandiga nedförsbacken.
Han rusade ut i strumplästen med bössan i högsta hugg och sanden dammade upp bakom honom.
Efter kom mormor och försökte stoppa honom. Hon ropade efter morfar:
Tänk på sommargästerna!
Tänk på sommargästerna!
Morfar svarade:
Jag ska bara sikta lite!
Jag ska bara sikta lite!

Då skrattade jag så tårarna rann.
Idag blir jag alldeles vansinnig om jag hittar ett gevär utanför vapenskåpet!

Blåbär som mamma

Nu när min dotter har pojkvän "på riktigt" inser jag att det är dags att ta sexualkunskapen till en helt annan nivå.

Nu handlar det inte längre om hur barn blir till och frågor om mens.

Inte så att jag inte vill kunna prata med henne, utan mer att jag tänker tillbaka och inser att det här samtalet vågade jag inte ha med min egen mamma.

För mig var det en klasskompis som berättade om ungdomsmottagningen och när barnmorskan frågade om anlag för blodpropp hade jag ingen aning.

Inte berättade jag om de första pojkvännerna heller..

Så en ganska klar bild är det jag har av vad jag vill prata med henne om när hon kommer hem efter några nätter hos honom.

Och så läser jag på bilddagboken, där hon fyllt i en enkät att hon kan prata om ALLT med sin mamma och blir så glad att jag nästan spricker.
Och nervös..
Vågar jag prata om ALLT med min dotter?

Och inser snabbt att bara för att jag inte vill göra som min mor.
Är det inte heller rätt att göra precis tvärtom.

Ibland är det så lätt att gå till ytterligheter i barnuppfostran.
Svårt att hitta lagom.

Men en sak är säker.
Min dotter ska få frågan om hon vill ha sällskap till ungdomsmottagningen.
Chans att säga nej.
Chans att säga ja.

Hade jag fyllt i samma enkät som min dotter hade svaret varit.
Jag visste att jag FICK prata om allt med min mamma. Men gjorde det inte.
Inte ens idag kan jag prata om allt med henne.
Men däremot om betydligt MER än jag vågade då.

Ett blåbär, en nybörjare.
Precis som första gången jag ammade henne.
Precis som första gången jag badade henne.

Fortfarande mamma alltså.

Tonåring i huset

När jag berättar att jag är tonårsmamma är det många som ler medlidande mot mig och berättar om uppror och hormoner.
I tidningarna läser jag ofta om alla problem.
Jag var förberedd.

Men inte på allt det positiva!
Som att få uppleva förälskelsen på nära håll.

Först var de BARA vänner när vi frågade.
Och jag började fundera om det var sant när de aldrig stängde dörren till rummet.
Spelade tv spel och tittade på film.
Var trevliga vid matbordet.

Men så när jag frågade en dag om han ville sova över en natt till för att kunna följa med på en utfykt. Och han rodnade av glädje, förstod jag.
När de till slut vågar pussas trots att vi är med smittar deras glädje över till mig.

Vilken förmån att få se det på nära håll!
Minnas hur det var.
Le till min man och återuppleva allt igen.

Jag var oförberedd på vilken glädje det är att uppleva sin dotter så där lagom kär.
Varför pratar ingen om det?

Vad är ett värdefullt liv?

Ibland uppkommer en debatt om det ska vara tillåtet att förkorta en människas lidande.
Om hon ska få välja att ta sitt eget liv om sjukdom gör att det är "värdelöst".

Men vem avgör om ett liv är värt att leva?

Undersökningar visar att vi omvärderar våra åsikter om vi drabbas av sjukdom.

En väninna som arbetat med svårt sjuka människor under svåra plågor har aldrig upplevt att dessa inte vill leva. Tvärtom!! De kämpar för livet, inte för döden.

Om det skulle bli tillåtet att hjälpa någon att släcka liv, vem ska då avgöra vilka som ska få hjälp?

Tänk om det inte är de sängliggande, handikappade människorna som skulle ta denna "chans"

Utan de som är kroppsligen friska men drabbade av depression?

De som redan idag lyckas med sina föresatser?

Är det också ok? Är det själviskt av mig att tycka att min pappa ska leva om han själv inte vill?

Vem avgör vad som är ett värdefullt liv?

Och för vem ska det vara värdefullt?

Attityd som skrämmer

Att försäkringskassan har blivit tuffare mot sjukskrivna, det vet jag sedan tidigare.

Att deras läkare inte ser till samma kriterier som patienternas läkare det visste jag också.

Men följande historia förskräcker och får mig att undra varför samhället inte kommit längre?

Pappan till min avlidna kusin som jag skrev om tidigare är sjukskriven sedan dödsdagen.
Han mår dåligt och det är inte så konstigt kan i alla fall jag tycka.

Men försäkringskassans läkare som ringer upp kan inte förstå.
Varför kan han inte arbeta?

Hennes motivering är denna:
Men han var ju handikappad!!

Att sörja ett så kallat normalt barn är tydligen ok, men inte ett handikappat?

Kan man anmäla en sådan attityd?
Eller ännu bättre går den att utbilda bort?

Eller är det så att Försäkringskassans mål bara är att få bort sjukskrivningar, inte att se till var och ens behov?

Dåligt val

På resa med bilen infinner sig ett visst behov.

Jag börjar spana efter en lämplig plats att stanna bilen på utan att orsaka en olycka.

Oftast ser man de lämpliga ställena lite för sent för att hinna stanna.

Så dyker den upp, den lilla skogsvägen och jag svänger in.

Men hur smart var det att stanna här?

Hur långt jag än går syns jag från vägen..

God morgon!

Det första jag hör när jag motvilligt vaknar är katten som jamar.

Låter ögonen vänja sig med ljuset och kikar på klockan.

4.15

Vill inte gå upp redan utan sätter på mig morgonrocken och släpper ut katten
för att krypa i säng igen.

Maken snarkar så det är svårt att koppla bort honom.
Hunden kryper närmare på kudden och vänder sig om så jag kommer åt att smeka hans mage.
Han suckar nöjt och snart tror jag också hunden snarkar!

Precis när jag konstaterar att det är omöjligt att somna om upptäcker jag att klockan är halv nio!

Glad midsommar!!

Vi tar beslutet att inte åka bort idag trots att det var planerat.

Huvudvärk och trötthet får besluta åt oss denna dag.

Tittar ut och ser en regntung och kylig bygd bre ut sig.

Känns som om det är extra lätt att förstränga att det är midsommar och bara lägga sig med
en bok i sängen.
Har lånat dotterns Grottbjörnens folk som jag var alldeles betagen av när den kom ut. Minns att jag läste den i ett sträck då. Märker att jag inte minns allt, men ganska mycket. Fast den är inte lika bra nu när jag vet att fortsättningen blir lite otroligare för varje bok som getts ut.
Bra tidsfördriv är den dock.
Kan kanske dra för gardinerna och låtsas att det är oktober??

Massa gnäll

Det började med värk i en fot och fortsatte med feber och förkylningsastma.

Efter nästan tre veckors vilande kände jag mig idag lite bättre.

Började med en kort promenad med hunden och fortsatte med att köra in ved.

Veden som låg på garageuppfarten så bilen nästan inte fick plats.

Kämpade på vända efter vända när dottern kom ut.

Vill du ha hjälp mamma??

Underbara dotter som börjar bli vuxen.

Tillsammans fick vi undan hela vedhögen.

Nu kan midsommarhelgen börja..

Ska bara vila mig lite först, är så grymt trött..

Havet

Jag är inte uppväxt vid havet, jag tycker att det är ganska läskigt att åka båt på det om inte båten är stor som en finlandsfärja och jag kan låtsas att jag är någon annan stans.

Men ibland drömmer jag om en stuga vid havet!

Tycker om när det blåser!!

Älskar det slitna träet man kan hitta vid stranden. Vackra stenar och nedslipade glasbitar.
Snäckor.

Därför var det underbart att få komma ut till havet och bara få sitta på en sten och njuta!!

Mors dag

Underbara rosor från en underbar dotter!!

Att synas i mängden eller bara smälta in

Just nu står jag till arbetsmarknadens förfogande som det så vackert heter.

Tillgång till en jobbcoach har jag.

Att skriva en ansökan efter konstens alla regler är inte helt lätt, helst inte när jag funderar på om det verkligen är intressant att presentera sig på samma sätt som alla andra.

Om alla arbetssökanden går på kurser och lär sig att:

• Skriva max en sida
• Rubrik med tjänstens namn
• Introduktion som väcker intresse
• Företagets behov kontra mina egenskaper
• Personligt, nämn gärna exempel
• Avslutning med önskan om sammanträffande

Dessutom lär jag mig att lyfta fram ett lämpligt antal positiva egenskaper som jag har. Inte för många och inte för få.

Och vid intervjun skall det vara tre dåliga egenskaper, men inte för dåliga utan med lite lagom insikt om att det nog egentligen är en bra egenskap för företaget.

Hur ärligt blir det egentligen?

Och vad ger det företaget om alla följer samma mall??

Lätt att jämföra eller bara en likriktning som inte är att lita på?

Och vad säger man att man har för mål om fem år när man söker ett arbete för att få mat på bordet? Att visserligen har jag en högskoleexamen, men mitt mål om fem år är att få arbeta hos er med administration???

Sommardag

I morse var det samma värme som sista april när den här bilden togs.

Tog tåget till staden och kunde ta av mig jackan redan klockan sju på morgonen!

När solen tittar fram och värmen kommer är det underbart att bara ligga i en skogsbacke och njuta av ljuden och att studera träden underifrån och molnen som sveper förbi.

Men lika ofta längtar jag till staden..

Att bara flanera runt och titta på alla glada människor som samlas på uteserveringar och i parkerna.

Alla välplanerade rabatter med blommor.

Sommarkläderna i butikerna

Drömma om fjällvandring när jag ser Naturkompaniets skyltfönster.

Kanske äta en mjukglass.

Sommarväder

Igår var det riktigt sommarväder här!

Varmt även när det regnade.
Hagelskurar som slog mot altantaket.
Fuktigt.

Efter lite desperation angående min våg, och mycket funderande anmälde jag mig till viktklubben den här veckan.
Vet att det fungerar om jag bara är målmedveten.

Frågan är om jag beslutat vad målet är?

Tid tar det hur som, märks på min blogg.

Trots att den kan vara ett stöd.

Nå ja, nu är det uttalat.

Promenad

Igår gick jag en underbar slinga vid sjön

Fåglarna kvittrade

Hunden nosade glatt på allt

Världen känns lite ny fortfarande

Och dessa underbara vitsippor

Våren innehåller ett löfte

Ett löfte om ljus och värme

Jag är ingen solmänniska och tycker inte om att vara i den om det blir för varmt.

Men våren tycker jag om.

Planterar gärna ut blommor att sköta om

Som jag med stor iver river upp till hösten som är en annan underbar årstid.

Beror det på att jag inte lever i nuet?

Att jag gillar löften om förändring, dvs vår och höst bättre än själva målet..

Sommaren och vintern..

Möte

Plötsligt står rådjuret där

betraktar mig försiktigt

vi ser på varandra

Hon står avvaktande

jag hänförd

Tar försiktigt fram kameran

Hinner ta ett kort

Så bestämmer hon sig för att försvinna in i sin egen värld.

Skogen

Jag fortsätter till min värld

Villaområdet

Besvikelse

Går hem från min gamla arbetsplats för sista gången med tunga steg.
Har varit där för att hämta mitt arbetsintyg att skicka till A-kassan.
Samtidigt fick jag mitt Tjänstgöringsbetyg.

Ord som inte är hans.
Om mig.

På ett vanligt kopieringspapper med hålen på fel sida.
Besvikelse..

Vet att jag med största sannolikhet väger in för mycket i detta papper.
Det är väl så här det nya samhället funkar, när sekreterare anses onödiga.

Men ändå besviken...

Kommer hem och sätter in intyget i pärmen bland de andra.
Utskrivna på arkivpapper, med logotypen i färg.
Detta nya känns som en billig kopia skriven av mig?

Skogstjärnen

Skogstjärnen, tänk vad många sådana det finns i vårt land!

De ligger där som en oas mitt i skogen.

Inga vägar når fram till den.

Ingen har byggt sig en stuga vid stranden.

Aldrig helt tyst.

Skogen susar

Fåglar ropar

Myggor surrar

Här är det lätt att bara vara

Visste du detta om lav?

När jag får se trädet kommer jag att tänka på denna historia jag fick lära mig när jag utbildade mig till Strövarledare inom Friluftsfrämjandet.

Det var en gång en svamp och en alg som blev förälskade i varandra.

I lav you !!

Sa svampen till algen och så bildade de tillsammans en lav.

Hemma

Efter en och en halv vecka är det dags att promenera hem från tåget.

Vädret är inte lika varmt här men träden är nu gröna och jag ser en utslagen maskros.
Isen är borta från sjön och jag förundras över hur fort det kan gå!!

Väl hemma plöjer jag igenom posten och slänger reklam om nya trädgårdsmöbler, datorer och en bil.
Öppnar posten och bokar in nya saker i almenackan.

Funderar på en film på tv men tröttheten överväldigar mig och jag uppsöker istället sängen.

På utflykt med gudbarn

Underbara gudbarn som vet hur man lever i nuet!

Vi packar saft, kakor och överblivet lördagsgodis tillsammans med ett äpple och en banan.
Sätter på de rosa stövlarna i ministorlek och gympadojorna med eldsflammor i stl 32.

Stora grabben kränger på sig ryggsäcken tar lillasyster i ena handen och farmor i den andra.

Vi kämpar oss upp för skogsbacken och letar noga efter roliga grejer.

Pappan är på älginventering och barnen är inspirerade och hoppas på att hitta mer bajs än honom.

Första stoppet är en grankotte.
Andra en grankotte med musgnag.

Sedan hittar vi rådjursbajs, älgbajs och rävbajs innan vi nöjda äter matsäck.

Nya fynd som hamnar i ryggsäcken är olika sorters mossa, en ticka och en tallkotte.
Allt packas omsorgsfullt ner i ryggsäcken och bärs hem med stolthet till pappa.

Det som inte kan bäras hem dokumenteras av mig och kameran.

Ett hål, en spindel och myrstacken.

Nöjda går vi hemåt.

Väl hemma blir det utställning och farfar håller på att svimma av förvåning över allt vi hittat i skogen!!

Svåra frågor

Jag är hos min moster med familj och vi pratar om att förändra livet när min kusin gått bort.

Han var multihandikappad och i samma stund som han dog förändrades föräldrarnas liv totalt.
Från att ha varit anställda som personliga assistenter till sonen är de nu arbetslösa.
Oro för de andra barnen mitt i sorgen.

Pappan säger varför just nu?
Mamman svarar, ja när hade det PASSAT??

Ett barn ska inte dö före sina föräldrar!!

I 14 år har han varit centrum i deras liv.
I 14 år har hans behov gått före alla andras.

De kan inte ens tänka tanken att de nu faktiskt kan åka tillsammans och handla, eller ta en skogspromenad.

14 år är en lååång tid och samtidigt alldeles för kort!

Vi pratar om begravning:
kyrklig eller borgerlig?
Gravsten eller skogssjö?
Präst eller vänner?
Familjen eller alla?

Pappa

Han står där förvirrad vid spisen och min känsla är att det inte är han.
Inte min starka pappa som alltid har rätt.
Som alltid ställer upp på mig.
Jag kramar honom hårt, han lägger armen runt mig och kramas tillbaka.
DET är min pappa.
Samma lukt.
Samma känsla som förr.

Försöker njuta..

Kaos

Onsdag 22/4
Mamma ringer före frukost och gråter.

Snickarna har kommit, pappa har fruktansvärda biverkningar från sitt kortison, förvirring och depression, kan ej lämnas ensam.
Min kusin 14 år har dött och hans pappa vill hoppa i sjön.

Ordnar barnvakt, ringer mannen, åker 32 mil. De är låånga.

Affirmationer

Jag behöver gå ner i vikt men har svårt att komma till skott.
Kanske beror det på min självkänsla som jag skrev om i förra inlägget. Med det menar jag att jag kan se mig i spegeln utan att egentligen SE hur jag ser ut.
Står sällan och tycker att jag är ful.

Men jag vet att jag behöver gå ner flera kilon och tänker att jag kanske ska använda mig av dessa affirmationer.

Ska jag säga till mig själv varje morgon att jag är tjock?
Efter att ha läst Lallis affirmationer tycker jag mig se mönstret, det skall vara positivt!

Provar för mig själv olika varianter på kvällspromenaden med hunden.

- Jag är en människa som äter mycket grönsaker.
- Jag äter ofta frukt och har det alltid hemma.
-När jag tränar mår jag mycket bättre.

Bestämmer mig för att någon skål med lappar behövs minsann inte.

Vaknar strax före fem av att jag är kissnödig samtidigt som katten spinnande trampar runt på min mage och lägger sig till rätta.
Tittar ut genom fönstret och ser frosten på träden. Solen strålar.
Affirmationer var det ja..
-Jag är en människa som äter mycket grönsaker. (Men inte brysselkål för det är vidrigt)
-Jag äter ofta frukt och har det alltid hemma. (Sådan där Smootie ska det vara socker i dem?)
-När jag tränar mår jag bättre. (Får inte glömma packa gympakläder)
( Nej nu måste jag på toa, flytta på dig kattskrälle!! Och om jag inte går upp snart hinner jag inte packa gympakläder, javisst ja Roll-On också, den var ju slut)

-Jag äter ofta frukt. ( Inte tänka på att jag inte ska äta godis för då blir man sugen på det, hjärnan hör inte order inte, faan också nu gjorde jag det i alla fall..)

-Frukt är gott och jag handlade ganska mycket. (Kom ihåg att packa det också)

Stiger upp och gör mig i ordning, läser tidningen.

Fruktsocker gör oss tjocka!!

( Jaha välkommen till en ny underbar tisdag då!)

Affirmationer och självkänsla

Läste Lallis inlägg om affirmationer och började fundera..



Skrev till henne att affirmationer inte kändes som "jag"



När jag har läst om affirmationer börjar texten ofta om att vi tänker så många negativa tankar om oss själva att de blir till sanning.

Naturligtvis har även jag sådana tankar men i grunden har jag en positiv självkänsla.



Vet inte hur mina föräldrar bar sig åt egentligen men jag har alltid varit övertygad om att jag har kunnat göra allt jag velat. Inte att jag var snyggast eller sötast men att jag var fin som jag var.



När jag gjort något dumt och följt med en klasskompis hem utan att fråga om lov och sedan fick gå hem 10 km efter landsvägen där jag inte fick gå kom pappa upp på kvällen och ville prata.



Jag var övertygad om att jag skulle få skäll!

Nervös.

Letade argument.



Men han sa bara:

-Bra gjort att gå så långt! Det är min tös!! Stoppade om mig, kysste mig på pannan och gick.



Då var jag sju år och övertygas om att jag fixade det mesta!



Jag är uppväxt med annorlunda föräldar, hemsydda kläder och värderingar som inte fanns i andra hem. Det var ett arbetarhem men jag fick alltid höra att vi var rika.

Visst blev jag utfryst i skolan och andra tyckte jag var högfärdig men det påverkade aldrig min självkänsla.



Alltid övertygad att jag kunde bara jag ville!



Tror på idén om affirmationer men vet inte hur jag ska göra..

Det äckligaste av alla vårtecken

När Gud skapade alla djuren på vår jord,
ville också Djävulen vara med och bestämma!

Djävulen bad Gud genom att tjata,
snälla, snälla låt mig också få skapa något!

Bara ett litet, litet djur!

Ok, sa Gud ett litet, litet djur kan du få skapa.

Då skapade Djävulen Fästingen.

(Saga från en väninna )

Idag har jag alltså plockat den första fästingen från hunden!
Förmodligen ett minne från Påsken på sydligare breddgrader..

På tork

När jag kom hem idag hade min dotter tvättat.

Svårt att inte le när jag kliver in i tvättstugan!

(Det gör jag inte av strumpor..)

Egenskaper

Jag har haft hemläxa en tid.


Att skriva upp ett antal positiva samt negativa egenskaper som jag anser att jag har och kan ta upp vid en eventuell anställningsintervju.
.....



Jag står utanför provrummet i den coola affären.
Innanför skynket min älskade dotter.
Hårdrocksmusik i högtalarna.
Tuggummituggande expedit vid kassan.

Min dotter
Igår babydoftande.
Idag en ung kvinna.

Kikar in innanför draperiet och ser hennes strålande blick!
Vrider och vänder sig framför spegeln.
Entusiastisk.

Så ung och så glad att det smittar!
Hon som aldrig brytt sig så mycket om kläder.
Inte sminkar sig.
Går sin egen väg.
Stark.

Hon ser sig i spegeln, prövande, tvekar.
- Mamma de är dyra...

Hennes glädje drar mig med och jag säger att hon ska köpa dem ändå.
Någon gång ibland får det vara dyrt!

Hon tar av sig byxorna, studerar prislappen och vi får båda syn på tvättrådet!
Ett par byxor för 700:- som inte tål att tvättas!!

Hon suckar och hänger längtansfullt tillbaka dem.

Då slår det mig.

Förnuftig, det är vad jag är. Förnuftig och tråkig?

Och i arv har det gått, så oerhört praktiskt..

Vi vandrar vidare genom staden och hennes entusiasm och glädje är borta.

Jag funderar.

Jag ser henne i ögonen.
- Äsch vi chansar! Jag betalar hälften så chansar vi på att det går att tvätta dem!

Hon ler och vi går tillbaka och hon köper de dyra, opraktiska byxorna.
Jag gläds med hennes glädje.

Men är förnuftig positivt eller negativt?

Berget

Tar den smala stigen runt den stora stenen

Går sakta mellan blåbärsris och hukar under grenarna som breder ut sig över stigen som inte används så ofta.

Träden glesnar när jag närmar mig berget.

Vill visa er den fantastiska utsikten!

Den oregelbundna sjön

Den lilla ön där ett svanpar bodde för länge sedan med en kärlekshistoria som berörde mig som barn.

Bäckens minidelta som nu är öppet vatten.

De två Kanadagässen som lovar en vår i år också.

Isen.

Närmar mig kanten som stupar brand mot sjön.

Ser ni vad vackert?

Oj, vad dimmigt det var!

Vitmossa på berget.

Dimma som smeker min kind.

Dags att vända hem.

Tidig morgon

Jag vet inte hur många bilder jag tagit på slingrande skogsstigar eller smala vägar.

De symboliserar så mycket för mig. Det finns så många dikter som passar till fotona.

Den här vägen tog jag och hunden under påsken. Klockan är runt sex på morgonen och dimman svävar lätt genom skogen.

Tankarna får vandra fritt och ögonen letar motiv för kameran. Hunden nosar sig fram efter vägen och jag funderar på vad han har för bilder framför sig? Rådjur?

Nu tar min blogg påsklov

Nu ska jag göra något annat ett tag.
Något annat än att läsa alla olika tänkvärda bloggar som jag bara "måste" läsa.
Ägna mig lite åt att studera.
Resa en del.
Förmodligen äta lite för mycket mat.
Sannolikt äta för mycket godis.
Förhoppningsvis få besök av en påskkärring eller två.
Kanske få njuta av solen mot en varm husvägg.
Hinna med några skogspromenader.
Gå på kalas.
Resa till huvudstaden med min dotter.

För att sedan vara tillbaka i vida världen väven (www)

Oj, det var nog tio år sedan sist.

Var på ett mycket svettigt och efterlängtat danspass på F&S.
Ny ledare med annorlunda program, men kul!

Vandrade genom en småkall stad mot centralen för att ta tåget hem igen.
Klockan var ganska mycket och staden var lugn även om det märks att det är påsklov nu.

Fick ögonkontakt med en man på perrongen och väl på tåget bad han mig om att få låna en penna. När han lämnade tillbaka den fick jag hans telefonnummer!!

Så länge sedan något sådant hände att jag inte vet om jag ens tackade!

Kom från träningen och hade håret uppsatt och täckbyxor på mig!

Hmm

Smickrad!

4-2 till våren

Vem leder egentligen just nu?

Vintern eller våren?

Under min förmiddagspromend tänkte jag ta reda på det.

Börjar med att höra en skoter som är ute och åker på sjön.
0-1 med fördel vintern då.

Men sedan tog jag det här kortet med snö i bakgrunden och små, små knoppar i björken.

1-2 men fortfarande fördel till vintern.

Både hunden och jag gick sakta för att söka av dikeskanten, jag i jakt på en liten, liten endaste tussilago, han snosade förmodligen efter råddjur eller kanske en tik?

Inte en endaste Tussilago trots idogt letande och vi vänder hemåt.

Väl hemma sätter vi oss på trappen och njuter båda två av solen. Jag plockar av hunden lite hår och så plötsligt händer det!

En fluga!!

Nu ligger det lika tänker jag och reser på mig.

2-2

Då får jag se en fjäril som fladdrar mot husväggen och för ovanlighetens skull är det inte Citronfjärilen som brukar vara den första jag ser utan troligare en Nässelfjäril.

3-2 till våren!!

Men det slutar inte här för hos grannen har en krokus och två snödroppar tittat fram!!

4-2 till våren alltså här hos mig..

Det fattades något

Igår var jag på F&S för att gå på ett puls/bas pass med en fantastisk ledare som sprudlar av glädje. Tyvärr var det en ersättare.

Hon hade lika bra musik.
Det var ungefär samma rörelser.

Men ändå var det något som saknades.
Det var inte lika kul som vanligt.

Efter ett tag kom jag på det.

Inte ett enda leende.
Ingen ögonkontakt.
Inga glada heja rop.

Vilken skillnad ett leende kan göra på ett pass.

Och skönt att komma på vad som saknades, för det går ju att göra något åt det då.

Sedan blev passet trevligare, jag log och flera runt mig log tillbaka.