När det är dags att hänga upp gardinerna upptäcker jag att ungen har packat ner dem ostrukna..
Det finns inget strykjärn och jag funderar på att ta hem dem igen så hon får dom med sig nästa vecka. Men mamma suckar dottern:
-Var inte så... MAMMIG.
Skit i det och häng upp dem, det är JAG.
Jag tar ett djupt andetag och hänger dem på plats. Blundar lite när jag kikar mot fönstret.
Ett par timmar senare får jag syn på rumskompisens mamma som inte bara hänger upp ett par nystrukna gardiner utan dessutom putsar fönstret en extra gång.
Vad ska hon tro om mig tänker jag.
Varför tänker jag inte:
Vad ska hon tro om min man? Som låter sin dotter ha ostrukna gardiner?
Eller varför kan jag inte låta bli att vara så... MAMMIG?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar