Det är något vi måste prata om.

När tåget rullar in på perrongen på orten jag fortfarande kallar mitt hem sitter mannen i bilen och väntar. Allt känns nästan som förr när jag sätter mig i bilen.
Jag har något vi måste prata om säger han så fort jag kliver in i bilen, men först måste vi åka och handla innan de stänger. Jag får ont i magen och undrar om det är något jag gjort. Vi handlar utan att säga så mycket och jag tittar på honom för att försöka lista ut vad det är. Han plockar snabbt i varorna i vagnen och jag plockar i mina.
I morgon ska jag och barnen på semester och jag undrar vad han vill prata om.

Han säger inget när bilen är på väg hemåt och jag undrar vad det är han inte vill prata om när han kör. Säger inget och funderar om det är min sak att börja.
När han parkert bilen på uppfarten hör jag hundens glädjeskall och dotterns musik genom fönstret. Är på väg att kliva ur när han hejdar mig.
Jag är kär i en kvinna jag hittat på nätet säger han då.
Vi har mailat och chattat och pratat i telefon hela nätterna. Jag vet att det kommer plötsligt men allt känns rätt och jag är så glad säger han.

Jag blir verkligen glad för hans skull men ser rädslan och förvåningen i hans blick. Men kära du NJUT så länge det varar säger jag och lägger min hand på hans arm. Blir förvånad när han stelnar till och inser att allt är annorlunda nu. Den man som sa att jag alltid var välkommen tillbaka och alltid kunde få en varm kram har förvandlats till en stel pinne under min hand. Jag drar mig tillbaka och inser att det vi hade är borta och att allt är som det ska vara.

Vi går in till barnen och mannen packar för att åka till jobbet. Kvar finns jag med alla känslor.
Han har sagt att jag kan sova i hans säng men jag bäddar istället på soffan.

Kan man börja vid slutet?

Jag tänkte börja från början för att reda ut mina tankar men nu blir det inte så. Det blir en historia från fel håll eller kanske inte? En blogg läses på sätt och vis baklänges så för framtida läsare blir det alldeles rätt.

Vi sitter bredvid varandra på timmerbänken under köksfönstret. På den plats som representerar rikedom och drömmar i Baguan, om det nu är en sådan fortfarande.

Jag gråter för drömmar som inte kommer uppfyllas. Om ett äktenskap som inte höll och för att vi inte kommer bli gamla tillsammans. Tårarna rinner och när mannen erbjuder en famn att gråta i klarar jag inte av att tacka nej.

Jag gråter för att hans nya kvinna får allt det där som jag drömde om att få, och jag gråter för att allt vi lärt oss och alla misstag vi gjort kommer hon få nytta av. Och jag berättar för honom om alla mina känslor och svartsjukan jag känner. Om lusten att inte reda ut bara för att jag inte kommer få ta del av hans klokare jag i framtiden.

Vi sitter på bänken tills mina tårar är slut.

Jag tittar honom i ögonen och säger nu är det dags. Nu tar vi ner brädan från bröllopet och sågar isär den. Han ser tveksam ut men jag påminner honom om att den ju inte kan hänga där när hon kommer på besök, hur ska det kännas?

Så vi skruvar ner brädan från garaget och lägger upp den på pallbockarna.

Jag tittar på de inbrända namnen från gästerna som kom för 16 år sedan för att dela vår dag.
Barnens barnsliga namnteckningar, de som nu är vuxna och förlovade. Vänner som vi tappat kontakten med och alla som hunnit dö sedan dess.

Det är mormor och hennes syster och bror, min kusin som var född för tidigt och knappt skulle ha varit född, svärmor och svärfar. Farmor och min mans gamla hyresvärdinna och så svågerns syster.

Jag tittar på alla lyckönskningar som inte hjälpte och stryker fingret över svärfars kraftiga namnteckning. Fingret följer även min svärmors snirkliga stil och jag viskar:
Förlåt. Du var så glad i mig och jag hade den bästa av svärmödrar. Och jag är glad för att hon inte lever och vet hur det gick.

Jag tänker på alla människor som kom den där dagen, på spelmanslaget och prästen som åkte 15 mil för att viga oss. När jag hittar hans namn på brädan brister det igen.

Men du klarar ju inte det här säger mannen förtvivlat. Jo, men jag ska arbeta med prästen på min födelsedag snyftar jag. Det blir jag som måste berätta att det inte höll.

Jag kan såga sönder den själv senare säger mannen. Jag protesterar, men vi kanske borde fota namnen?
När mannen går in för att hämta kameran tar jag upp sågen och sågar mellan hans och mitt namn. Jag sågar halva vägen och resten får han ta medan jag håller i.
Det finns ingen återvändå.

Vaken igen

Mitt förra inlägg skrevs igår men jag missade visst att publicera det.

Nu är det en ny dag eller åtminstone en tidig morgon. Vaknade vid tre så det är väl en förbättring om jag försöker vara positiv.

Idag är dagen min man har lovat att svar på några av mina frågor och jag måste bestämma mig för vilka frågor jag vill ha svar på. Bara tanken att jag fick lov att boka en tid gör det jobbigt. Att han inte finns för mig som förr. Men det är ju inte prata som är huvudanledningen till att vi ska ses. Det är att vi ska förbereda inför bodelningen och skriva upp allt vi äger gemensamt.

Att värdera det och dela upp i två högar får bli en senare fråga för hur värderar man ett fotoalbum? Och vad gör mest ont, att mannen får bröllopsfotot eller att han inte vill ha det?

Och är allt hänsynstagande onödigt nu? Ska jag säga att jag aldrig ville ha det där skåpet jag fick i present eller lägga det till mig och sälja det utan att han får veta?

För tänk om han faktiskt vill ha det? Att det var därför jag fick det.

Men att dela skulle jag ju inte tänka på nu.

Fast är jag fjantig om jag kopplar en känsla till en sak?

Om jag inte vill ha tekannan som jag köpte när jag tänkte att vi skulle göra en omstart och börja prata en gång per dag och alltid äta mellanmål kl 15? Om jag fortfarande minns alla förhoppningar runt detta när jag kom hem med den och att jag fortfarande blir sårad när jag tänker på mannens ord att det går ju ann att shoppa för andras (hans) pengar. Hur sårad jag blev och att jag efteråt kan bli förbannad, för anledningen till att jag inte hade lön var ju att han inte tog ledigt från arbetet när han behövde det utan lät mig göra det istället. Är jag dum som inte vill ha tekannan när han nu vill ge mig den?

Men det var ju inte det här jag skulle grubbla på nu utan reda ut vilka frågor jag vill ha svar på..

Fest utan feststämning

Jag har fasat för den här dagen och vaknade redan vid två i natt.

Dagen då min dotter skulle fira sin 19-årsdag med fika för släkten på pappans sida. Det var första gången jag skulle möta dem sedan jag flyttade och jag vet att en del av dem tycker att allt är mitt fel. Jag inser också att jag har låtit dem tro det för att skydda min man men nu känns det lite förmätet att berätta sanningen som någon sorts hämnd.

Huvudvärken infann sig redan innan jag klev upp och efter att ha bakat, ätit frukost och duschat somnar jag en halvtimme innan det är dags att klä på sig och åka.

Regnet öser ner och det passar mitt humör men jag blir kall och fryser när jag kliver av tåget på den ort som jag ofta fortfarande kallar hemma. Jag är en och en halv timme tidig och jag handlar en sallad att äta medan jag väntar. Huvudvärken tilltar och tiden rulla sakta fram, efter en stund ringer mannen och undrar om han ska hämta mig med bilen så jag slipper gå. Jag orkar inte med någon stolthet och svarar ja trots att han inte vill hämta mig förrän precis när det är dags för de övriga gästerna att komma.

När jag står och väntar på honom i en portuppgång för att inte bli blöt och han är sen precis som vanligt, känns allt precis som vanligt och när han kommer är det nära att jag lutar mig fram för att pussa honom på kinden. Dessa JÄVLA vanor..

Det känns så konstigt att den person som stått mig så nära stelt sitter bredvid mig och när han frågar hur jag mår blir jag så ledsen.

Han ser på mig och säger -ursäkta men du kanske inte vill prata förrän imorgon?

Jag tittar ut genom fönstret på regnet som slår mot rutan och viskar.

-Jag vet att du inte menar något illa men det känns som om frågan kommer tio år för sent.

Jag vet, men jag hade ingen aning om hur du mådde dessa år säger mannen som lovat att älska mig i nöd och lust.

Det är en sanning jag måste lära mig att hantera. Att han trodde han kunde svika mig hur många gånger som helst och aldrig anade att jag mådde dåligt av det.

Måste man ha biljett?

På stadens järnvägsstation har de delat upp bänkarna med armstöd i järn.

Det gör att inte lika många kan sitta på bänken men jag har försått att det är för att förhindra människor att sova på dem.

Och då menar jag inte trötta ungdomar eller turister utan stadens uteliggare.

Vad är det som gör att vi tycker att en väntsal med stengolv är för lyxigt för en uteliggare och måste jaga ut dem i kylan?

En av uteliggarna tog det tid att identifiera som en sådan. Han är alltid hel och skapligt ren och jag har aldrig sett honom påverkad. Det har hänt att vi suttit på samma bänk när jag väntar på mitt tåg, han slumrande, jag väntande.

När jag kom till stationen i morse fanns polisen på plats. De var på väg att avhysa mannen efterom han inte hade biljett. Jag tänker på alla timmr jag tillbringat på denna station väntande på tåg, en aktivitet eller att någon skall hämta mig.
Är det olagligt att vistas där utan biljett?

En liten vindpust

Det var i söndagskväll.

Ganska sent.

Trots att det började närma sig midnatt var det sommarvärme ute och nästan vindstilla. Doften från vattnet slog emot mig när jag gick över bron och denna vackra himmel var på väg att försvinna i mörkret.

Då kände jag den,

en svag vindpust av framtidstro och hopp om framtiden.

Intuition eller en rationell känsla?

Igår kväll åkte jag långfärdsbuss hem och eftersom bussen var fullsatt satte sig en man bredvid mig. Vi böt några ord och sedan lutade han sig tillbaka och somnade.

Han var ganska bred och jag kände hans lår mot mina ben, kände doften av hans aftershave och hörde hans tysta snarkning för varje andetag han tog.

Jag lutade mig tillbaka och slappnade av.

Det kändes tryggt och jag somnade kanske en stund och vaknade av att vi sov axel mot axel.

Diskret flyttade jag mig mot fönstret och kom att tänka på en annan händelse på en annan buss.

Det var tidig morgon och jag klev på bussen till jobbet på morgonen, arbetsklädd enligt företagets policy som inte riktigt passar in varma sommardagar.

Bussen var tom förutom en man som satt nästan längst bak i bussen. Direkt när jag såg honom kände jag ett visst obehag och bestämde mig för att lita på den intuition som jag nästan aldrig känner av då jag oftast tycker att alla är trevliga på sitt sätt och satte mig så långt fram att han inte skulle kunna prata med mig.

Då kom han och satte sig bredvid mig och började med att säga:

Vad fin du är och ordentligt klädd med tåförstärkta nylonstrumpbyxor.

Shit syns det? var det första jag tänkte och att jag borde valt andra skor men sedan tog obehaget över. Jag är van att umgås med utvecklingsstörda och funderar på om han var det men han bar solglasögon och det bidrog till att jag hade svårt att bedöma honom. Han pratade oavbrutet om kläder och sommarförkylningar och jag svarade artigt.

När han började att stryka mig över benen för att känna om jag var varm och pratade om att vi borde träffas någon gång kände jag paniken komma och klev av vid nästa hållplats trots att det betydde att jag kom för sent till arbetet.

Vad är det med människors utstrålning man fastnar för respektive känner obehag för?

Vad vill jag egentligen?

Idag var det lugnt på arbetet och jag ägnade mig en del åt städning och att uppdatera lite material. Nästa vecka går min handledare på semester och jag ska vara själv i tre veckor.

Ska bli skönt att få visa vad jag går för men också väldigt ensamt.

Och just ensamheten på arbetet skrämmer mig lite eftersom jag är ensam när jag kommer hem också. Det är nytt för mig.

Funderar på min framtid och vad som är viktigast.

Är det ekonomisk trygghet eller att leva nära mina föräldrar och vänner?

Eller borde jag göra något helt annat. Som ung drömde jag om att arbeta som volontär...

Eller är det det där företaget i Linköping som jag hittade på nätet i vintras och kände direkt att DÄR vill jag arbeta. Inte för att jag tror att de söker personal just nu men i alla fall.

Men när jag tar fram staden på kartan får jag det jag befarar bekräftat och det är att det är väldigt nära den ort där mannen som fortfarande är min på pappret har hittat sin nya kärlek. Är inte det liite sjukt att flytta dit? Hon är visst svartsjuk och jag funderar på om jag är dum som inte ens söker av hänsyn till honom. Det var ju för att prioritera mig själv jag valde skilsmässa och nu tänker jag avstå från att förverkliga en dröm för att inte uppfattas som patetisk.

Adjö älskade man

Jag låter nu dig gå vidare i livet utan mig vid din sida.

Utan att känna bitterhet.

Jag säger farväl till vår fysiska relation,

och ger upp alla drömmar om en bättre gårdag.

Farväl

Längtan efter John Blund

Tröttheten gör mig frusen och jag ser ut genom fönstret på människorna som går förbi på gågatan. Många är fortfarande klädda i korta shorts med matchande bruna ben och jag funderar på vart min sommar tog vägen?

Jag ser på dem och letar förgäves efter tecken på att de åtminstone fryser lite. Som tur är rullar dagen på med något att göra så jag slipper grubbla eller känna efter hur trött jag är.

I går när jag kom hem efter jobbet vid sjutiden var jag så trött att jag inte orkade något av det jag tänkt mig. Eftersom jag sovit så dåligt välkomnade jag tröttheten och la mig och sov vid åtta tiden. Vaknade upp och tittade på klockan och kunde besviket konstatera att den bara var 22.

Efter några sömnlösa timmar med grubbel somnade jag om för att vakna vid tre igen.

Det börjar bli en dålig vana att vakna då och jag loggar in på Facebook i mobilen och distraheras av andras uppdateringar. Funderar på om jag vågar kommentera denna tid på dygnet?

Det enda positiva är att någonstans mellan tårar, grubbel och sömn kommer jag på vad jag ska köpa min dotter som snart fyller år.

Går upp och bokar en resa till Stockholm på lördag för att hitta den perfekta presenten. Vet att det egentligen är för mycket besvär och att hon skulle vara nöjd med något enklare men samtidigt vill jag ge henne något hon verkligen vill ha. Det gör fruktansvärt ont att tänka på att jag för första gången inte kommer sjunga på hennes sängkant när hon fyller. Att jag ska komma som en gäst samma dag som övriga släkten.

För första gången är jag inte välkommen till huset. För första gången har jag inte tagit semester på hennes födelsedag.

Jag försöker förtränga det faktum att jag själv snart fyller år och att jag inte vet om jag kommer orka fira den eller om jag ska fly och i så fall vart?

Somnar om en halvtimme innan väckarklockan ringer och känner mig halvdöd.

Fryser och sätter på mig en tröja under jackan när jag går till bussen. Försöker tänka att jag skulle kunna vara så här trött för att jag festat hela natten, dansat och varit glad.

Snart står jag där i skyltfönstret..

En ny dag har börjat

Men nu är det kväll och jag är så trött att jag skulle kunna somna före nio, men hur länge får jag sova?

Vägar i livet och återvändsgränder

Eftersom jag funderat i flera år innan jag tog steget att begära skilsmässa blev jag själv förvånad över hur jobbigt det är att hantera känslan av förlust och hur ont det gör att se min man lycklig med någon annan.

Men jag har också haft en stark önskan om att inte gå runt alla jobbiga känslor utan att ta mig rakt igenom, även om det innebär tårar och förtvivlan. Det är nytt för mig och jag märker på omgivningen att de inte vet hur de ska hantera det.

För att gå vidare utan bitterhet och utan att helgonförklara mig själv har jag tagit hjälp av boken:

Sorgbearbetning -Ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster.

Den är skriven av John W James och Russel Friedman men översatt till svenska av Anders Magnusson. Jag har lyssnat på Anders föredrag (som också ska finnas på UR) och hans definition av sorg är lite annorlunda.

"Sorg är de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster" Det betyder alltså att man kan använda boken även vid sorg över en sjukdom som påverkar ens liv, arbetslöshet eller en flytt.

Jag vill verkligen gå vidare i livet och inte göra om gamla misstag.

Äktenskapsskillnad

Tänk att ett telefonsamtal till en servicetelefon kan göra så ont.

Jag knappar in valen och så småningom kommer jag till det sista steget där jag får välja anledning till att jag behöver ett personbevis. -Skilsmässa.

Snabbt avslutar jag med # och lägger på luren.

Med snabba steg fortsätter jag genom den vackra parken utan att egentligen se hur vackert det är.

Milles

När jag gick förbi den här statyn tänker jag på en annan bloggskrivare som finns i en annan del av landet men med samma konstnär i sin närhet.