Fredagsmys

Finns det något jag inte har vant mig vid som ensamstående är det fredagarna.
När arbetskamrater frågar vad jag ska göra och jag läser alla uppdateringar på fb om fredagsmys.

Trots att det finns en del att se på tv så känner jag mig bara ledsen och ensam. Att ringa en kompis och hitta på något går bra alla andra dagar i veckan men just idag känns det bara som om jag stör.

Hade tänkt gå på bio men upptäcker att det är en thriller precis när jag ska boka biljetten och avstår.

När jag känner så är det så svårt att komma ihåg att vi faktiskt aldrig har varit bra på fredagsmys.
Att jag förr brukade somna i första reklampausen och inte var speciellt mysig att umgås med.
Det är lätt att glömma det.

En speciell dag

Det är min födelsedag och jag har fasat för dagen och sagt åt barnen att jag inte orkar fira den.
Jag orkar inte med att några från min före detta mans släkt känner att de måste komma och att stämningen sedan blir tryckt. Och mina vänner och släktingar bor inte i närheten. Så jag skyller på arbetet och att jag inte orkar till barnen och bestämmer mig för att inte låtsas om vilken dag det är.

När jag går in på fb på väg till arbetet möts jag av 36 gratulationer och att jag fyller år är svårt att förtränga och jag blir glad och svarar på all gratulationer.

Men under lunchen när jag sitter i en kyrkbänk och musiken strömmar ner från orgelläktaren kommer allt över mig. Att min fd man inte ens har skickat ett sms och jag tänker på den här dagen för 20 år sedan.
Det var första gången jag bjöd hem honom och jag var ganska nervös men inte lika nervös som han. Hans förvåning att jag hade tårta, men jag sa aldrig varför. Jag minns fortfarande att det var mandeltårta och vi pratade hela kvällen. Allt kändes så tryggt i hans närhet och när han bad om en kram innan han gick hem kände jag lukten från hans skinnjacka.
Jag torkar tårarna och tänker att det är klart han hör av sig senare i kväll. Han vet ju att jag jobbar.
Han kanske t. o. m. ringer eller ber om att få komma med barnen för en fika.

Men dagen går och han hör inte av sig, han har inte skickat något mail eller ens en hälsning via barnen. jag andas djupt och försöker inse att det är så här det ska vara.

Det är något vi måste prata om.

När tåget rullar in på perrongen på orten jag fortfarande kallar mitt hem sitter mannen i bilen och väntar. Allt känns nästan som förr när jag sätter mig i bilen.
Jag har något vi måste prata om säger han så fort jag kliver in i bilen, men först måste vi åka och handla innan de stänger. Jag får ont i magen och undrar om det är något jag gjort. Vi handlar utan att säga så mycket och jag tittar på honom för att försöka lista ut vad det är. Han plockar snabbt i varorna i vagnen och jag plockar i mina.
I morgon ska jag och barnen på semester och jag undrar vad han vill prata om.

Han säger inget när bilen är på väg hemåt och jag undrar vad det är han inte vill prata om när han kör. Säger inget och funderar om det är min sak att börja.
När han parkert bilen på uppfarten hör jag hundens glädjeskall och dotterns musik genom fönstret. Är på väg att kliva ur när han hejdar mig.
Jag är kär i en kvinna jag hittat på nätet säger han då.
Vi har mailat och chattat och pratat i telefon hela nätterna. Jag vet att det kommer plötsligt men allt känns rätt och jag är så glad säger han.

Jag blir verkligen glad för hans skull men ser rädslan och förvåningen i hans blick. Men kära du NJUT så länge det varar säger jag och lägger min hand på hans arm. Blir förvånad när han stelnar till och inser att allt är annorlunda nu. Den man som sa att jag alltid var välkommen tillbaka och alltid kunde få en varm kram har förvandlats till en stel pinne under min hand. Jag drar mig tillbaka och inser att det vi hade är borta och att allt är som det ska vara.

Vi går in till barnen och mannen packar för att åka till jobbet. Kvar finns jag med alla känslor.
Han har sagt att jag kan sova i hans säng men jag bäddar istället på soffan.

Kan man börja vid slutet?

Jag tänkte börja från början för att reda ut mina tankar men nu blir det inte så. Det blir en historia från fel håll eller kanske inte? En blogg läses på sätt och vis baklänges så för framtida läsare blir det alldeles rätt.

Vi sitter bredvid varandra på timmerbänken under köksfönstret. På den plats som representerar rikedom och drömmar i Baguan, om det nu är en sådan fortfarande.

Jag gråter för drömmar som inte kommer uppfyllas. Om ett äktenskap som inte höll och för att vi inte kommer bli gamla tillsammans. Tårarna rinner och när mannen erbjuder en famn att gråta i klarar jag inte av att tacka nej.

Jag gråter för att hans nya kvinna får allt det där som jag drömde om att få, och jag gråter för att allt vi lärt oss och alla misstag vi gjort kommer hon få nytta av. Och jag berättar för honom om alla mina känslor och svartsjukan jag känner. Om lusten att inte reda ut bara för att jag inte kommer få ta del av hans klokare jag i framtiden.

Vi sitter på bänken tills mina tårar är slut.

Jag tittar honom i ögonen och säger nu är det dags. Nu tar vi ner brädan från bröllopet och sågar isär den. Han ser tveksam ut men jag påminner honom om att den ju inte kan hänga där när hon kommer på besök, hur ska det kännas?

Så vi skruvar ner brädan från garaget och lägger upp den på pallbockarna.

Jag tittar på de inbrända namnen från gästerna som kom för 16 år sedan för att dela vår dag.
Barnens barnsliga namnteckningar, de som nu är vuxna och förlovade. Vänner som vi tappat kontakten med och alla som hunnit dö sedan dess.

Det är mormor och hennes syster och bror, min kusin som var född för tidigt och knappt skulle ha varit född, svärmor och svärfar. Farmor och min mans gamla hyresvärdinna och så svågerns syster.

Jag tittar på alla lyckönskningar som inte hjälpte och stryker fingret över svärfars kraftiga namnteckning. Fingret följer även min svärmors snirkliga stil och jag viskar:
Förlåt. Du var så glad i mig och jag hade den bästa av svärmödrar. Och jag är glad för att hon inte lever och vet hur det gick.

Jag tänker på alla människor som kom den där dagen, på spelmanslaget och prästen som åkte 15 mil för att viga oss. När jag hittar hans namn på brädan brister det igen.

Men du klarar ju inte det här säger mannen förtvivlat. Jo, men jag ska arbeta med prästen på min födelsedag snyftar jag. Det blir jag som måste berätta att det inte höll.

Jag kan såga sönder den själv senare säger mannen. Jag protesterar, men vi kanske borde fota namnen?
När mannen går in för att hämta kameran tar jag upp sågen och sågar mellan hans och mitt namn. Jag sågar halva vägen och resten får han ta medan jag håller i.
Det finns ingen återvändå.

Vaken igen

Mitt förra inlägg skrevs igår men jag missade visst att publicera det.

Nu är det en ny dag eller åtminstone en tidig morgon. Vaknade vid tre så det är väl en förbättring om jag försöker vara positiv.

Idag är dagen min man har lovat att svar på några av mina frågor och jag måste bestämma mig för vilka frågor jag vill ha svar på. Bara tanken att jag fick lov att boka en tid gör det jobbigt. Att han inte finns för mig som förr. Men det är ju inte prata som är huvudanledningen till att vi ska ses. Det är att vi ska förbereda inför bodelningen och skriva upp allt vi äger gemensamt.

Att värdera det och dela upp i två högar får bli en senare fråga för hur värderar man ett fotoalbum? Och vad gör mest ont, att mannen får bröllopsfotot eller att han inte vill ha det?

Och är allt hänsynstagande onödigt nu? Ska jag säga att jag aldrig ville ha det där skåpet jag fick i present eller lägga det till mig och sälja det utan att han får veta?

För tänk om han faktiskt vill ha det? Att det var därför jag fick det.

Men att dela skulle jag ju inte tänka på nu.

Fast är jag fjantig om jag kopplar en känsla till en sak?

Om jag inte vill ha tekannan som jag köpte när jag tänkte att vi skulle göra en omstart och börja prata en gång per dag och alltid äta mellanmål kl 15? Om jag fortfarande minns alla förhoppningar runt detta när jag kom hem med den och att jag fortfarande blir sårad när jag tänker på mannens ord att det går ju ann att shoppa för andras (hans) pengar. Hur sårad jag blev och att jag efteråt kan bli förbannad, för anledningen till att jag inte hade lön var ju att han inte tog ledigt från arbetet när han behövde det utan lät mig göra det istället. Är jag dum som inte vill ha tekannan när han nu vill ge mig den?

Men det var ju inte det här jag skulle grubbla på nu utan reda ut vilka frågor jag vill ha svar på..

Fest utan feststämning

Jag har fasat för den här dagen och vaknade redan vid två i natt.

Dagen då min dotter skulle fira sin 19-årsdag med fika för släkten på pappans sida. Det var första gången jag skulle möta dem sedan jag flyttade och jag vet att en del av dem tycker att allt är mitt fel. Jag inser också att jag har låtit dem tro det för att skydda min man men nu känns det lite förmätet att berätta sanningen som någon sorts hämnd.

Huvudvärken infann sig redan innan jag klev upp och efter att ha bakat, ätit frukost och duschat somnar jag en halvtimme innan det är dags att klä på sig och åka.

Regnet öser ner och det passar mitt humör men jag blir kall och fryser när jag kliver av tåget på den ort som jag ofta fortfarande kallar hemma. Jag är en och en halv timme tidig och jag handlar en sallad att äta medan jag väntar. Huvudvärken tilltar och tiden rulla sakta fram, efter en stund ringer mannen och undrar om han ska hämta mig med bilen så jag slipper gå. Jag orkar inte med någon stolthet och svarar ja trots att han inte vill hämta mig förrän precis när det är dags för de övriga gästerna att komma.

När jag står och väntar på honom i en portuppgång för att inte bli blöt och han är sen precis som vanligt, känns allt precis som vanligt och när han kommer är det nära att jag lutar mig fram för att pussa honom på kinden. Dessa JÄVLA vanor..

Det känns så konstigt att den person som stått mig så nära stelt sitter bredvid mig och när han frågar hur jag mår blir jag så ledsen.

Han ser på mig och säger -ursäkta men du kanske inte vill prata förrän imorgon?

Jag tittar ut genom fönstret på regnet som slår mot rutan och viskar.

-Jag vet att du inte menar något illa men det känns som om frågan kommer tio år för sent.

Jag vet, men jag hade ingen aning om hur du mådde dessa år säger mannen som lovat att älska mig i nöd och lust.

Det är en sanning jag måste lära mig att hantera. Att han trodde han kunde svika mig hur många gånger som helst och aldrig anade att jag mådde dåligt av det.

Måste man ha biljett?

På stadens järnvägsstation har de delat upp bänkarna med armstöd i järn.

Det gör att inte lika många kan sitta på bänken men jag har försått att det är för att förhindra människor att sova på dem.

Och då menar jag inte trötta ungdomar eller turister utan stadens uteliggare.

Vad är det som gör att vi tycker att en väntsal med stengolv är för lyxigt för en uteliggare och måste jaga ut dem i kylan?

En av uteliggarna tog det tid att identifiera som en sådan. Han är alltid hel och skapligt ren och jag har aldrig sett honom påverkad. Det har hänt att vi suttit på samma bänk när jag väntar på mitt tåg, han slumrande, jag väntande.

När jag kom till stationen i morse fanns polisen på plats. De var på väg att avhysa mannen efterom han inte hade biljett. Jag tänker på alla timmr jag tillbringat på denna station väntande på tåg, en aktivitet eller att någon skall hämta mig.
Är det olagligt att vistas där utan biljett?

En liten vindpust

Det var i söndagskväll.

Ganska sent.

Trots att det började närma sig midnatt var det sommarvärme ute och nästan vindstilla. Doften från vattnet slog emot mig när jag gick över bron och denna vackra himmel var på väg att försvinna i mörkret.

Då kände jag den,

en svag vindpust av framtidstro och hopp om framtiden.

Intuition eller en rationell känsla?

Igår kväll åkte jag långfärdsbuss hem och eftersom bussen var fullsatt satte sig en man bredvid mig. Vi böt några ord och sedan lutade han sig tillbaka och somnade.

Han var ganska bred och jag kände hans lår mot mina ben, kände doften av hans aftershave och hörde hans tysta snarkning för varje andetag han tog.

Jag lutade mig tillbaka och slappnade av.

Det kändes tryggt och jag somnade kanske en stund och vaknade av att vi sov axel mot axel.

Diskret flyttade jag mig mot fönstret och kom att tänka på en annan händelse på en annan buss.

Det var tidig morgon och jag klev på bussen till jobbet på morgonen, arbetsklädd enligt företagets policy som inte riktigt passar in varma sommardagar.

Bussen var tom förutom en man som satt nästan längst bak i bussen. Direkt när jag såg honom kände jag ett visst obehag och bestämde mig för att lita på den intuition som jag nästan aldrig känner av då jag oftast tycker att alla är trevliga på sitt sätt och satte mig så långt fram att han inte skulle kunna prata med mig.

Då kom han och satte sig bredvid mig och började med att säga:

Vad fin du är och ordentligt klädd med tåförstärkta nylonstrumpbyxor.

Shit syns det? var det första jag tänkte och att jag borde valt andra skor men sedan tog obehaget över. Jag är van att umgås med utvecklingsstörda och funderar på om han var det men han bar solglasögon och det bidrog till att jag hade svårt att bedöma honom. Han pratade oavbrutet om kläder och sommarförkylningar och jag svarade artigt.

När han började att stryka mig över benen för att känna om jag var varm och pratade om att vi borde träffas någon gång kände jag paniken komma och klev av vid nästa hållplats trots att det betydde att jag kom för sent till arbetet.

Vad är det med människors utstrålning man fastnar för respektive känner obehag för?

Vad vill jag egentligen?

Idag var det lugnt på arbetet och jag ägnade mig en del åt städning och att uppdatera lite material. Nästa vecka går min handledare på semester och jag ska vara själv i tre veckor.

Ska bli skönt att få visa vad jag går för men också väldigt ensamt.

Och just ensamheten på arbetet skrämmer mig lite eftersom jag är ensam när jag kommer hem också. Det är nytt för mig.

Funderar på min framtid och vad som är viktigast.

Är det ekonomisk trygghet eller att leva nära mina föräldrar och vänner?

Eller borde jag göra något helt annat. Som ung drömde jag om att arbeta som volontär...

Eller är det det där företaget i Linköping som jag hittade på nätet i vintras och kände direkt att DÄR vill jag arbeta. Inte för att jag tror att de söker personal just nu men i alla fall.

Men när jag tar fram staden på kartan får jag det jag befarar bekräftat och det är att det är väldigt nära den ort där mannen som fortfarande är min på pappret har hittat sin nya kärlek. Är inte det liite sjukt att flytta dit? Hon är visst svartsjuk och jag funderar på om jag är dum som inte ens söker av hänsyn till honom. Det var ju för att prioritera mig själv jag valde skilsmässa och nu tänker jag avstå från att förverkliga en dröm för att inte uppfattas som patetisk.

Adjö älskade man

Jag låter nu dig gå vidare i livet utan mig vid din sida.

Utan att känna bitterhet.

Jag säger farväl till vår fysiska relation,

och ger upp alla drömmar om en bättre gårdag.

Farväl

Längtan efter John Blund

Tröttheten gör mig frusen och jag ser ut genom fönstret på människorna som går förbi på gågatan. Många är fortfarande klädda i korta shorts med matchande bruna ben och jag funderar på vart min sommar tog vägen?

Jag ser på dem och letar förgäves efter tecken på att de åtminstone fryser lite. Som tur är rullar dagen på med något att göra så jag slipper grubbla eller känna efter hur trött jag är.

I går när jag kom hem efter jobbet vid sjutiden var jag så trött att jag inte orkade något av det jag tänkt mig. Eftersom jag sovit så dåligt välkomnade jag tröttheten och la mig och sov vid åtta tiden. Vaknade upp och tittade på klockan och kunde besviket konstatera att den bara var 22.

Efter några sömnlösa timmar med grubbel somnade jag om för att vakna vid tre igen.

Det börjar bli en dålig vana att vakna då och jag loggar in på Facebook i mobilen och distraheras av andras uppdateringar. Funderar på om jag vågar kommentera denna tid på dygnet?

Det enda positiva är att någonstans mellan tårar, grubbel och sömn kommer jag på vad jag ska köpa min dotter som snart fyller år.

Går upp och bokar en resa till Stockholm på lördag för att hitta den perfekta presenten. Vet att det egentligen är för mycket besvär och att hon skulle vara nöjd med något enklare men samtidigt vill jag ge henne något hon verkligen vill ha. Det gör fruktansvärt ont att tänka på att jag för första gången inte kommer sjunga på hennes sängkant när hon fyller. Att jag ska komma som en gäst samma dag som övriga släkten.

För första gången är jag inte välkommen till huset. För första gången har jag inte tagit semester på hennes födelsedag.

Jag försöker förtränga det faktum att jag själv snart fyller år och att jag inte vet om jag kommer orka fira den eller om jag ska fly och i så fall vart?

Somnar om en halvtimme innan väckarklockan ringer och känner mig halvdöd.

Fryser och sätter på mig en tröja under jackan när jag går till bussen. Försöker tänka att jag skulle kunna vara så här trött för att jag festat hela natten, dansat och varit glad.

Snart står jag där i skyltfönstret..

En ny dag har börjat

Men nu är det kväll och jag är så trött att jag skulle kunna somna före nio, men hur länge får jag sova?

Vägar i livet och återvändsgränder

Eftersom jag funderat i flera år innan jag tog steget att begära skilsmässa blev jag själv förvånad över hur jobbigt det är att hantera känslan av förlust och hur ont det gör att se min man lycklig med någon annan.

Men jag har också haft en stark önskan om att inte gå runt alla jobbiga känslor utan att ta mig rakt igenom, även om det innebär tårar och förtvivlan. Det är nytt för mig och jag märker på omgivningen att de inte vet hur de ska hantera det.

För att gå vidare utan bitterhet och utan att helgonförklara mig själv har jag tagit hjälp av boken:

Sorgbearbetning -Ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster.

Den är skriven av John W James och Russel Friedman men översatt till svenska av Anders Magnusson. Jag har lyssnat på Anders föredrag (som också ska finnas på UR) och hans definition av sorg är lite annorlunda.

"Sorg är de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster" Det betyder alltså att man kan använda boken även vid sorg över en sjukdom som påverkar ens liv, arbetslöshet eller en flytt.

Jag vill verkligen gå vidare i livet och inte göra om gamla misstag.

Äktenskapsskillnad

Tänk att ett telefonsamtal till en servicetelefon kan göra så ont.

Jag knappar in valen och så småningom kommer jag till det sista steget där jag får välja anledning till att jag behöver ett personbevis. -Skilsmässa.

Snabbt avslutar jag med # och lägger på luren.

Med snabba steg fortsätter jag genom den vackra parken utan att egentligen se hur vackert det är.

Milles

När jag gick förbi den här statyn tänker jag på en annan bloggskrivare som finns i en annan del av landet men med samma konstnär i sin närhet.

Dagar av tårar

Den här helgen har varit en helg med tårar i ögonen.

Det gör fruktansvärt ont att åka hem till huset och se att det är ommöblerat. Ommöblerat för att jag tagit med mig vissa möbler. Men också för att han som fortfarande är min man på pappret inte behöver visa hänsyn längre. Det där skåpet han ville ha, är inköpt och mitt står i garaget. Det gör inte bara ont att han bytt ut det utan också för att han aldrig låtit mig förstå att han inte tyckte om mitt. Kunde han inte ha stått på sig? Körde jag över honom?

Sedan åker jag och barnen på semester själva och jag kommer på mig med att hela tiden berätta att där var det pappa och jag ...

Minnen finns naturligtvis överallt efter våra år tillsammans och det gör ont i magen och jag får svårt att andas.

Men det som gör mest ont är att han redan hittat en ny kärlek. Efter fyra veckor är mannen som sa att jag alltid var välkommen tillbaka redan kär i någon annan. Och även om jag inte tänkt utnyttja erbjudandet känner jag att han redan är en annan som inte har lust att diskutera mina problem längre.

Allt är som det ska vara.

Men gud vad ont det gör.

Livet måste inte vara en kamp

Det regnar när jag tar bussen hem från jobbet. Fukten känns klibbig mot min hud när jag kommer upp för trappen och låser upp lägenhetsdörren.

Jag ser mig omkring och inser att ingen vill att jag lagar mat, det behöver inte städas och tvättkorgen svämmar inte över. Det finns inte någon hund som kräver en promenad.

Hänger in arbetskläderna i garderoben och tar på mig något bekvämare medan tevattnet kokar. Läser en bok medan jag dricker teét och lägger mig sedan i sängen och läser ut boken utan att bli avbruten. Avslutar kvällen med att diska dagens disk som inte är så stor i lägenhetens kokvrå.

Sakta kommer tanken över mig.

Livet MÅSTE inte vara en kamp.

Får lust att uppdatera min status på fb med dessa rader men avstår.

Kanske tar någon illa upp?

Kanske är denna någon min fd man eller mina barn?

Är det värt det?

Jag promenerar i villaområdet och tittar på alla hus och trädgårdar.

Ser alla hur som är nymålade och fasader som håller på att göras om.

Nya trädgårdsmöbler och stora altaner.

Och jag kan inte låta bli att bli sorgsen.

Hinner de umgås med barnen på studsmattan?

Eller går alla pengar åt till att köpa nytt och tiden till att renovera?

Tårar

Jag överväldigas av alla tårar, samtidigt som det är en lättnad.

Har gråtit mer dessa dagar än vad jag gjort tidigare i livet.

Och fortfarande gråter jag tryggast i min mans famn.

Vi ligger tätt i sängen med armarna om varandra och gråter oss till sömns.

Så nära har vi inte sovit på många år och känslorna överraskar mig och jag känner att det är bra för mig. Men hur bra är det för honom?

Om jag kunde välja

Om jag kunde välja vem jag skulle älska,

då skulle jag välja min man.

Sedan vi träffats har han inte tittat åt någon annan än mig.

Trots att jag gått upp över 10 kilo sedan dess tycker han att jag är lika fin.

Han tycker jag är sexig när jag själv inte tycker det.

Han tröstar mig när jag är ledsen och önskar mig allt gott.

Han värmer mig när jag fryser.

Ändå bad jag om skilsmässa i lördags.

Och nu känns allt bara svart.

Kanske kunde jag välja?

Men jag valde att inte ge honom någon ny chans.

Min kärlek dog den 18 november 2003 och jag gav den ingen ny chans.

Nya vägar

Min utbildning är avslutad och dottern har tagit studenten.

Efter några intensiva veckor är denna period över och förhoppningsvis kommer även ekonomin vara ok även om den inte blir god.

Två års arbetslöshet är över och jag började arbeta i måndags!

I ett halvår har jag fokuserat på målet och nu är det dags att ladda om för nästa steg.

Ibland glömmer jag mina egna argument när jag försöker rulla fram dem i mitt inre.

Väntar på det bästa tillfället att säga det, samtidigt som jag vet att det inte finns något bra tillfälle. Hur säger man till sin man att man vill leva ensam efter 22år?

Studenter

Vid järnvägsstationen möts jag av ett flertal studenter.

Unga killar uppklädda i kostym och flickor i vita klänningar. Förväntan och glädje finns i luften och jag står på avstånd och njuter av stämningen. Tittar på de vita klänningarna och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte har haft pengar för att köpa en sådan till min dotter som har sin student nästa vecka.

Hon klagar inte och med skratt visade hon upp sin garderob. Mamma ska jag ha de här byxorna? Eller de här?

Ett vitt linne hon ärvt hittar vi och jag vet att hon kommer bli fin.

Men jag skulle så gärna ha följt henne till affären och köpt precis det hon velat ha.

Så tänker jag på min student och ointresset från min mor.

Kanske var hon i samma situation som jag?

Fast jag inte förstod.

En gråruskig dag

Det är ganska kallt och gråruskigt när tåget rullar in i kuststaden.

Jag letar mig ut från perrongen och hittar en turistinformation innan jag hinner lämna byggnaden. Plockar åt mig en karta och mindre än en halvtimme senare är jag på kontoret där jag ska vara resten av veckan.

Mannen som möter mig ler, tar i hand och jag känner mig genast välkommen!

Med en sådan start känns allt toppen.

Arbetsplatser och deras kultur

Efter sex veckor på samma arbetsplats är det dags att ta adjö.
Redan första dagen slås jag av att den inte är som andra arbetsplatser jag varit på.

De hälsar aldrig välkommen och bjuder inte in till samtal. Och jag får kämpa för att få ett bemötande som jag själv tycker är ok. Efter sex veckor är de trevliga och hälsar på mig men det är aldrig den där stämningen som gör att jag kommer sakna dem.

Jag har bakat kakor och säger hejdå men ingen säger tack eller något annat efter dessa sex veckor.

När jag vandrar därifrån funderar jag på om det var mig eller något annat som var fel?

Men jag är en erfarenhet rikare och ser med glädje fram emot morgondagen.
På den arbetsplasten hälsades jag välkommen redan i telefon och det kändes bra redan då.

Man behöver inte gilla sina arbetskamrater men jag tycker att man är skyldig att vara trevlig mot dem i alla fall. Att säga hej på morgonen och hejdå innan man går hem är det minsta tycker jag personligen.

CV, Meritförteckning hur gör man?

Kämpar med mitt CV.
Med orden.

För det första gillar jag inte ens ordet CV. Vad är det för fel på den svenska varianten Meritförteckning? Förutom att jag funderar på vad som är en merit..

Ska jag skriva att jag har kämpat för de svaga? Både fackligt och politiskt.
Skulle inte tro att en arbetsgivare tycker det är något positivt.
Men samtidigt är jag värdelös på att försvara mig själv. Är det bara min lön det handlar om, mina arbetstider är jag vag och nästintill menlös. Så på så sätt är det riskfritt att anställa mig. Ska jag skriva det?

Och hur många meriter orkar en arbetsgivare läsa? Ibland tar jag bort några högskolekurser och föreningsuppdrag bara för att inte trötta ut dem. Eller upplevas som spretig.
Men jag älskar verkligen att lära mig nya saker.

Jag har sökt många jobb utan att få komma på intervju och följt alla jobbcoachers råd och regler. Har struntat i allt och skrivit för hand utan resultat.

Denna gång inspireras jag av en klasskamrat och skriver kort om mina väsentliga meriter i brevet samt om hur JAG vill arbeta hos dem om de anställer mig.

Skickar ansökan till en annan typ av coach och får tillbaka den utan att hon tycker jag ska ändra något i det personliga brevet förutom att skriva in fler meriter då.

Så jag skickar iväg den och hoppas på det bästa.

Men jag är luttrad och samtidigt lugn för denna gång är jag inte desperat då jag så gott som säkert blivit lovad sommarjobb hos en annan arbetsgivare eller arbetsköpare som SAC väljer att kalla det.

Kanske är det som med kärlek? När man inte är desperat blir man attraktiv?

Väntan

När jag går hemåt på eftermiddagen börjar vädret klarna upp igen. Morgonens regn känns avlägset och jag tänker att idag borde brevet ligga och vänta på hallmattan.

Utanför servicebutiken sitter en hund och skäller i väntan på husse eller matte och uppmärksamhet. Trafiken är lugn och jag går in i porten med förväntan och lite oro i magen.

Men golvet är tomt och besvikelse och en annan oro fyller mig.
Vad gör jag om jag inte får lägenheten?

När jag byter om till träningskläder kommer jag på att det inte alls är måndag som i mitt huvud utan tisdag och alltså ingen träning. Jag läser några bloggar och huvudvärken kommer smygande. Det finns många borden över vad jag skall göra men inspirationen känns långt borta.

Börjar laga mat inför morgondagen och hoppas att inspirationen kommer efter en kopp te och detta inlägg.

Sista resan tillsammans?

Vi ska resa bort över påsken.

Båda tonåringarna har valt att följa med mig och mannen.

Det är inte så ofta det är vi fyra som åker längre. Ibland väljer sonen att stanna hemma eller dotterns pojkvän att följa med. Ibland vill ingen av barnen följa med.

Och det är så det ska vara. Det vi uppfostrat dem till, självständiga individer som klarar sig själva.

Vi behöver ta vara på tiden tänker jag och se till att stanna efter vägen och äta också.
Men det är bara jag som vet att det kanske, kanske är vår sista resa tillsammans, vi fyra.

Läsa

Jag har alltid tyckt om att läsa även om det inte blir lika ofta nu som förr.

Som liten läste jag ofta till sent in på nätterna och det hände att läslampan lyste när pappa kom hem från kvällskiftet. Det var Kulla-Gulla, Katitzi och fem-böckerna för att inte tala om alla klassiker som bibliotekarien tipsade om.
Det hände att pappa smög sig upp för trappan och in i garderoben bredvid mitt rum där säkringsskåpet satt. Han sa inget, skruvade bara ut säkringen så lampan slocknade.
Jag sa inget jag heller. Tog bara fram ficklampan och fortsatte läsa.

Förra veckan när jag skulle handla mat hittade jag sista boken i Grottbjörnens folk. Jag minns hur historien fascinerade mig när jag läste den och tog upp den nya och läste baksidestexten. Det var 30 år sedan den första kom ut och nu var den sista i serien skriven. Då var jag 12 år och helt uppslukad av den och nu köpte jag den sista.
Och igår läste jag alldeles för länge igen. *ler*
I morse var det inte kul att kliva upp efter alldeles för lite sömn. Jag har visst inte blivit klokare med åren?

Sällskap på tåget

Jag slår mig ner på tåget och strax efter mig kommer ett litet yrväder farande med mamma strax efter. Hon kastar sig ner bredvid mig och utropar lyckligt. Vi hann! Nu kommer jag äntligen utropar hon lyckligt som om vi vore bekanta.
Mamman plockar med deras packning och flickan berättar om mormor och sin sex-års dag med lycka i blicken. Jag beundrar de nya vackra skorna och att det är så varmt att hon slipper jeansen och får ha tights med fjärilar. Sedan kommer mamma och ber henne vara tyst och inte störa och trots att jag säger att det går bra får flickan lov att vara tyst. Men med jämna mellanrum brister det och vi diskuterar hästar, hus vi passerar och hon visar några grimaser. Hon är en ängel men mamman har fullt upp med att förmana och skälla på henne. Jag förstår att mamman helst vill läsa och inte att dottern ska störa och jag funderar på om jag var lika dan när barnen var små? Rädd för att andra ska ta illa upp och med en förhoppning om att ens barn helst inte ska märkas?
Det är så kort tid de är så där härligt spontana, allt för snabbt lär de sig att anpassa sig och styrs in i fållan med de andra. Att inte utmärka sig.
Nyfiken är en egenskap jag aldrig vill förlora! Så jag tar in tjejen med hela mitt väsen och låter henne lära mig.

Du har plats nummer två i kön.

Hela den här veckan har jag bevakat bostadsbolagets kö till en lägenhet. Det känns fortfarande overkligt att jag kanske kommer att få den här lägenheten. Och samtidigt vet jag inte vad jag ska ta mig till om jag INTE får den. Jag behöver den för att tvingas ta nästa steg i mitt liv. Ett steg som är oerhört tungt och på samma gång lätt och efterlängtat. Jag har plats nummer två i kön men än så länge är det ingen före mig som tackat ja. Så nu håller jag tummarna och på söndag får jag förhoppningsvis veta hur det går. Jag blundar och försöker föreställa mig känslan om den blir min men det går inte. Rädslan är för stor.

KappAhl och hygienregler

Jag handlade trosor på KappAhl för någon dag sedan och de erbjöd 3 för priset av 2. När jag stod och valde råkade jag få med mig fyra par trosor till kassan och betalade även för det extra paret. Idag var jag tillbaka och ville lämna tillbaka det par som blev fel och dessutom var i fel storlek. Blev upplyst om att det inte gick eftersom deras hygienregler sa att man inte fick lämna tillbaka om de inte var plomberade. Men hur skulle jag kunna begära plombering när jag inte såg att de slank med? De låg i deras kasse tillsammans med kvittot och var helt oanvända. Då får du slänga dem sa jag irriterat. Men de är ju helt nya, kan du inte ge bort dem till någon? Jag invände att jag inte ville ge dem till någon annan om de inte uppfyllde hygienreglerna och gick därifrån. Undrar om de slängdes eller hängdes tillbaka?

Snödroppar och smältvatten

Det är den första riktiga vårdagen idag. Smältvattnet rinner efter de branta gatorna och vid en husvägg hittar jag några vårlökar som försiktigt slagit ut. Tar mig ut på lunchen och njuter av glada människor och att det åter är säsong för glass. Är trött men ska ta mig i kragen och gå på ett gympapass strax.

Vilka föräldrar!

Det har varit en helg med nya erfarenheter för mig. En helg i handbollens tecken när jag var med en vännina och såg när hennes dotter spelade. Och faschinerades av alla dessa curlande, stöttande, svärande, hejande, omtänksamma och arga föräldrar! Vilken energi de lägger ner på sina barn. Trots att barnen hade allt ordnat för att kunna bo där själva med ledarna under helgen kom de, föräldrarna och syskonen. Med matsäck, ombyte och resor på upp till 70 mil för att heja stötta sina barn. Det tjatades om vatten, mat och uppvärmning på sexåringar, tolvåringar och sjuttonåringar och ibland undrar man vems drömmar det är som uppfylls där i hallen. Och vilka fantastiska, modiga och duktiga barn det finns! Men efter två dagar är jag ganska glad över att jag själv sluppit sitta i dessa hallar varje helg. Att mina barn valt intressen som inte styrt över våra helger. Och att det inte är mig de muttrar över som den där lata mamman som inte ens kan komma i tid till sonens matcher...

Sommartid

Trots att det nu är sommartid faller snön över staden. Känner mig trött efter en natt med för lite sömn och har svårt att se det positiva med tidsomställningen. Träffade en kund som skulle hem till Gagnef och kände en viss "hemlängtan". Det är fantastiskt att få lära känna en helt ny stad men efter en dag med ständigt nya intryck finns en viss längtan efter något tryggt. Det har varit en bra dag med en underbar handledare och jag ser fram mot morgondagen med tillförsikt. Men nu blir det F&S och Afrodans.