Det är milt ute trots att första advent närmar sig med stormsteg.
Jag står på altanen med fönsterputsmedel, trasor och en ny skrapa.
Att putsa fönster är bland det värsta jag vet och jag har kommit på varför.
Jag blir aldrig nöjd.
Ju mer jag putsar desto tydligare syns de där reporna och strecken som inte vill försvinna.
Min objektiva sida vet ju att det blir i alla fall bättre.
Inga spindelnät och fluglortar sitter ju kvar när jag är klar.
Men när solen lyser in ser jag bara mina misslyckanden.
Och så filosoferar jag en stund över livet i stort.
För när blir jag nöjd?
I det gamla huset som renoverades på 60-talet ville jag ha ett nytt kök.
Ett större kök med en fräsch spis.
Och en diskmaskin.
I huset jag bor i nu är köket nyare.
Spisen fräschare.
Diskmaskin finns.
Men nu vill jag ha en ny golvmatta eftersom den som ligger här idag är svår att få ren och har en del skavanker. Trots att huset är byggt på 80-talet är jag inte helt nöjd.
Samtidigt är det ju drömmen om en bättre framtid som driver utvecklingen framåt.
Skapar vindkraftverk.
Driver politiken.
Finns det en fara i att vara nöjd?
3 kommentarer:
haha.. jag har varit fönsteputsare över 20 år!!! Idag har jag putsat 90 fönster:)).. Det du..Vara nöjd med dagen som är,men aldrig sluta drömma om förändring.. Hoppas dina fönster blev fina!! Kram Uffe
Ha en riktigt skön fortsättning på julen, vännen
Kram Lallis
Uffe, jag bestämde mig för att fönstren var fina så det så.
Lallis, tack och tack.
Skicka en kommentar