Dagar av tårar

Den här helgen har varit en helg med tårar i ögonen.

Det gör fruktansvärt ont att åka hem till huset och se att det är ommöblerat. Ommöblerat för att jag tagit med mig vissa möbler. Men också för att han som fortfarande är min man på pappret inte behöver visa hänsyn längre. Det där skåpet han ville ha, är inköpt och mitt står i garaget. Det gör inte bara ont att han bytt ut det utan också för att han aldrig låtit mig förstå att han inte tyckte om mitt. Kunde han inte ha stått på sig? Körde jag över honom?

Sedan åker jag och barnen på semester själva och jag kommer på mig med att hela tiden berätta att där var det pappa och jag ...

Minnen finns naturligtvis överallt efter våra år tillsammans och det gör ont i magen och jag får svårt att andas.

Men det som gör mest ont är att han redan hittat en ny kärlek. Efter fyra veckor är mannen som sa att jag alltid var välkommen tillbaka redan kär i någon annan. Och även om jag inte tänkt utnyttja erbjudandet känner jag att han redan är en annan som inte har lust att diskutera mina problem längre.

Allt är som det ska vara.

Men gud vad ont det gör.

Livet måste inte vara en kamp

Det regnar när jag tar bussen hem från jobbet. Fukten känns klibbig mot min hud när jag kommer upp för trappen och låser upp lägenhetsdörren.

Jag ser mig omkring och inser att ingen vill att jag lagar mat, det behöver inte städas och tvättkorgen svämmar inte över. Det finns inte någon hund som kräver en promenad.

Hänger in arbetskläderna i garderoben och tar på mig något bekvämare medan tevattnet kokar. Läser en bok medan jag dricker teét och lägger mig sedan i sängen och läser ut boken utan att bli avbruten. Avslutar kvällen med att diska dagens disk som inte är så stor i lägenhetens kokvrå.

Sakta kommer tanken över mig.

Livet MÅSTE inte vara en kamp.

Får lust att uppdatera min status på fb med dessa rader men avstår.

Kanske tar någon illa upp?

Kanske är denna någon min fd man eller mina barn?

Är det värt det?

Jag promenerar i villaområdet och tittar på alla hus och trädgårdar.

Ser alla hur som är nymålade och fasader som håller på att göras om.

Nya trädgårdsmöbler och stora altaner.

Och jag kan inte låta bli att bli sorgsen.

Hinner de umgås med barnen på studsmattan?

Eller går alla pengar åt till att köpa nytt och tiden till att renovera?