Jag är hos min moster med familj och vi pratar om att förändra livet när min kusin gått bort.
Han var multihandikappad och i samma stund som han dog förändrades föräldrarnas liv totalt.
Från att ha varit anställda som personliga assistenter till sonen är de nu arbetslösa.
Oro för de andra barnen mitt i sorgen.
Pappan säger varför just nu?
Mamman svarar, ja när hade det PASSAT??
Ett barn ska inte dö före sina föräldrar!!
I 14 år har han varit centrum i deras liv.
I 14 år har hans behov gått före alla andras.
De kan inte ens tänka tanken att de nu faktiskt kan åka tillsammans och handla, eller ta en skogspromenad.
14 år är en lååång tid och samtidigt alldeles för kort!
Vi pratar om begravning:
kyrklig eller borgerlig?
Gravsten eller skogssjö?
Präst eller vänner?
Familjen eller alla?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, så svårt och så tungt och så offattbart och sådana beslut som man måste ta.
Ja, 14 år är långt. Och för kort. Alldeles för kort.
STOR kram Lallis
Oj ;( Alltid lika hemskt när föräldrar överlever sina barn. Jag vet inte i vilket typ av stöd dom är i behov av men kan varmt rekommendera Tomas Sjödins böcker. Om dom inte redan läst honom förstås. Han och hans fru fick två söner med en odiagnostiserad svår och dödlig hjärnsjukdom. Tomas är från grunden präst och har ett fantastiskt språk och kärlek i det han säger. Hur svårt det än är. Tror att en av hans böcker heter reservkraft. Kram till både dig och familjen.
Tack snälla ni för omtanken!
Skicka en kommentar