Finns det något jag inte har vant mig vid som ensamstående är det fredagarna.
När arbetskamrater frågar vad jag ska göra och jag läser alla uppdateringar på fb om fredagsmys.
Trots att det finns en del att se på tv så känner jag mig bara ledsen och ensam. Att ringa en kompis och hitta på något går bra alla andra dagar i veckan men just idag känns det bara som om jag stör.
Hade tänkt gå på bio men upptäcker att det är en thriller precis när jag ska boka biljetten och avstår.
När jag känner så är det så svårt att komma ihåg att vi faktiskt aldrig har varit bra på fredagsmys.
Att jag förr brukade somna i första reklampausen och inte var speciellt mysig att umgås med.
Det är lätt att glömma det.
fredag 9 september 2011
söndag 4 september 2011
En speciell dag
Det är min födelsedag och jag har fasat för dagen och sagt åt barnen att jag inte orkar fira den.
Jag orkar inte med att några från min före detta mans släkt känner att de måste komma och att stämningen sedan blir tryckt. Och mina vänner och släktingar bor inte i närheten. Så jag skyller på arbetet och att jag inte orkar till barnen och bestämmer mig för att inte låtsas om vilken dag det är.
När jag går in på fb på väg till arbetet möts jag av 36 gratulationer och att jag fyller år är svårt att förtränga och jag blir glad och svarar på all gratulationer.
Men under lunchen när jag sitter i en kyrkbänk och musiken strömmar ner från orgelläktaren kommer allt över mig. Att min fd man inte ens har skickat ett sms och jag tänker på den här dagen för 20 år sedan.
Det var första gången jag bjöd hem honom och jag var ganska nervös men inte lika nervös som han. Hans förvåning att jag hade tårta, men jag sa aldrig varför. Jag minns fortfarande att det var mandeltårta och vi pratade hela kvällen. Allt kändes så tryggt i hans närhet och när han bad om en kram innan han gick hem kände jag lukten från hans skinnjacka.
Jag torkar tårarna och tänker att det är klart han hör av sig senare i kväll. Han vet ju att jag jobbar.
Han kanske t. o. m. ringer eller ber om att få komma med barnen för en fika.
Men dagen går och han hör inte av sig, han har inte skickat något mail eller ens en hälsning via barnen. jag andas djupt och försöker inse att det är så här det ska vara.
Jag orkar inte med att några från min före detta mans släkt känner att de måste komma och att stämningen sedan blir tryckt. Och mina vänner och släktingar bor inte i närheten. Så jag skyller på arbetet och att jag inte orkar till barnen och bestämmer mig för att inte låtsas om vilken dag det är.
När jag går in på fb på väg till arbetet möts jag av 36 gratulationer och att jag fyller år är svårt att förtränga och jag blir glad och svarar på all gratulationer.
Men under lunchen när jag sitter i en kyrkbänk och musiken strömmar ner från orgelläktaren kommer allt över mig. Att min fd man inte ens har skickat ett sms och jag tänker på den här dagen för 20 år sedan.
Det var första gången jag bjöd hem honom och jag var ganska nervös men inte lika nervös som han. Hans förvåning att jag hade tårta, men jag sa aldrig varför. Jag minns fortfarande att det var mandeltårta och vi pratade hela kvällen. Allt kändes så tryggt i hans närhet och när han bad om en kram innan han gick hem kände jag lukten från hans skinnjacka.
Jag torkar tårarna och tänker att det är klart han hör av sig senare i kväll. Han vet ju att jag jobbar.
Han kanske t. o. m. ringer eller ber om att få komma med barnen för en fika.
Men dagen går och han hör inte av sig, han har inte skickat något mail eller ens en hälsning via barnen. jag andas djupt och försöker inse att det är så här det ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)