Affirmationer och självkänsla

Läste Lallis inlägg om affirmationer och började fundera..



Skrev till henne att affirmationer inte kändes som "jag"



När jag har läst om affirmationer börjar texten ofta om att vi tänker så många negativa tankar om oss själva att de blir till sanning.

Naturligtvis har även jag sådana tankar men i grunden har jag en positiv självkänsla.



Vet inte hur mina föräldrar bar sig åt egentligen men jag har alltid varit övertygad om att jag har kunnat göra allt jag velat. Inte att jag var snyggast eller sötast men att jag var fin som jag var.



När jag gjort något dumt och följt med en klasskompis hem utan att fråga om lov och sedan fick gå hem 10 km efter landsvägen där jag inte fick gå kom pappa upp på kvällen och ville prata.



Jag var övertygad om att jag skulle få skäll!

Nervös.

Letade argument.



Men han sa bara:

-Bra gjort att gå så långt! Det är min tös!! Stoppade om mig, kysste mig på pannan och gick.



Då var jag sju år och övertygas om att jag fixade det mesta!



Jag är uppväxt med annorlunda föräldar, hemsydda kläder och värderingar som inte fanns i andra hem. Det var ett arbetarhem men jag fick alltid höra att vi var rika.

Visst blev jag utfryst i skolan och andra tyckte jag var högfärdig men det påverkade aldrig min självkänsla.



Alltid övertygad att jag kunde bara jag ville!



Tror på idén om affirmationer men vet inte hur jag ska göra..

Egenskaper

Jag har haft hemläxa en tid.


Att skriva upp ett antal positiva samt negativa egenskaper som jag anser att jag har och kan ta upp vid en eventuell anställningsintervju.
.....



Jag står utanför provrummet i den coola affären.
Innanför skynket min älskade dotter.
Hårdrocksmusik i högtalarna.
Tuggummituggande expedit vid kassan.

Min dotter
Igår babydoftande.
Idag en ung kvinna.

Kikar in innanför draperiet och ser hennes strålande blick!
Vrider och vänder sig framför spegeln.
Entusiastisk.

Så ung och så glad att det smittar!
Hon som aldrig brytt sig så mycket om kläder.
Inte sminkar sig.
Går sin egen väg.
Stark.

Hon ser sig i spegeln, prövande, tvekar.
- Mamma de är dyra...

Hennes glädje drar mig med och jag säger att hon ska köpa dem ändå.
Någon gång ibland får det vara dyrt!

Hon tar av sig byxorna, studerar prislappen och vi får båda syn på tvättrådet!
Ett par byxor för 700:- som inte tål att tvättas!!

Hon suckar och hänger längtansfullt tillbaka dem.

Då slår det mig.

Förnuftig, det är vad jag är. Förnuftig och tråkig?

Och i arv har det gått, så oerhört praktiskt..

Vi vandrar vidare genom staden och hennes entusiasm och glädje är borta.

Jag funderar.

Jag ser henne i ögonen.
- Äsch vi chansar! Jag betalar hälften så chansar vi på att det går att tvätta dem!

Hon ler och vi går tillbaka och hon köper de dyra, opraktiska byxorna.
Jag gläds med hennes glädje.

Men är förnuftig positivt eller negativt?