Ibland uppkommer en debatt om det ska vara tillåtet att förkorta en människas lidande.Om hon ska få välja att ta sitt eget liv om sjukdom gör att det är "värdelöst".
Men vem avgör om ett liv är värt att leva?
Undersökningar visar att vi omvärderar våra åsikter om vi drabbas av sjukdom.
En väninna som arbetat med svårt sjuka människor under svåra plågor har aldrig upplevt att dessa inte vill leva. Tvärtom!! De kämpar för livet, inte för döden.
Om det skulle bli tillåtet att hjälpa någon att släcka liv, vem ska då avgöra vilka som ska få hjälp?
Tänk om det inte är de sängliggande, handikappade människorna som skulle ta denna "chans"
Utan de som är kroppsligen friska men drabbade av depression?
De som redan idag lyckas med sina föresatser?
Är det också ok? Är det själviskt av mig att tycka att min pappa ska leva om han själv inte vill?
Vem avgör vad som är ett värdefullt liv?
Och för vem ska det vara värdefullt?
6 kommentarer:
Hej igen "Kulla"! Ja vem bestämmer över vem som ska leva? Jag jobbar ju inom äldrevården, om många av våra brukare fick bestämma själva så vill dom nog dö! Många tragiska livsöden man är med om, sekretessen förbjuder mej att skriva mer! Kramar!
Mycket intressanta reflektioner! Så sant, så sant!
Början man mixtra med livet så kan det få oanade konsekvenser...
Tack för din kommentar inne hos mig också:.))
Min pappa var svårt sjuk länge och plågades mycket med sin hemska sjukdom. Men han var stark och levde länge. Han var under 50 år när han tvingades flytta in på ett ålderdomshem där alla var över 90 och var dementa eller bara för gamla. Min pappa däremot var helt frisk i huvudet.. Man undrar hur roligt det livet var att leva. Han kom inte överrens med personalen och det enda värdefulla han hade i sitt liv var jag.. Men för min skull, eller för mig känns det att det hade varit mer värt för honom att slippa leva så länge och plågsamt som han gjorde. Jag tror att han egentligen ville dö..
Carina,
Jag förstår att du inte kan berätta om vad du varit med om för människor. Det jag har upplevt är att många som står utanför gärna värderar andras liv. Man tror kanske att alla värderar samma sak som en själv.
Laura,
Har en liknande upplevelse. Min gammelmoster valde att flytta till hemmet när hon blev blind. Hon var över 90 år men klar i huvudet. Hon sa att det var värre än gamla tiders fattighus och att en klubba i huvudet direkt innanför dörren hade varit humanare än att umgås med alla dementa och tysta åldringar.
Skickar ett tack för att du har registrerat dig inne hos mig!:.)) Tack så hemskt mycket för ditt bidrag!:.))
Skicka en kommentar