Blåbär som mamma

Nu när min dotter har pojkvän "på riktigt" inser jag att det är dags att ta sexualkunskapen till en helt annan nivå.

Nu handlar det inte längre om hur barn blir till och frågor om mens.

Inte så att jag inte vill kunna prata med henne, utan mer att jag tänker tillbaka och inser att det här samtalet vågade jag inte ha med min egen mamma.

För mig var det en klasskompis som berättade om ungdomsmottagningen och när barnmorskan frågade om anlag för blodpropp hade jag ingen aning.

Inte berättade jag om de första pojkvännerna heller..

Så en ganska klar bild är det jag har av vad jag vill prata med henne om när hon kommer hem efter några nätter hos honom.

Och så läser jag på bilddagboken, där hon fyllt i en enkät att hon kan prata om ALLT med sin mamma och blir så glad att jag nästan spricker.
Och nervös..
Vågar jag prata om ALLT med min dotter?

Och inser snabbt att bara för att jag inte vill göra som min mor.
Är det inte heller rätt att göra precis tvärtom.

Ibland är det så lätt att gå till ytterligheter i barnuppfostran.
Svårt att hitta lagom.

Men en sak är säker.
Min dotter ska få frågan om hon vill ha sällskap till ungdomsmottagningen.
Chans att säga nej.
Chans att säga ja.

Hade jag fyllt i samma enkät som min dotter hade svaret varit.
Jag visste att jag FICK prata om allt med min mamma. Men gjorde det inte.
Inte ens idag kan jag prata om allt med henne.
Men däremot om betydligt MER än jag vågade då.

Ett blåbär, en nybörjare.
Precis som första gången jag ammade henne.
Precis som första gången jag badade henne.

Fortfarande mamma alltså.