Pappa

Han står där förvirrad vid spisen och min känsla är att det inte är han.
Inte min starka pappa som alltid har rätt.
Som alltid ställer upp på mig.
Jag kramar honom hårt, han lägger armen runt mig och kramas tillbaka.
DET är min pappa.
Samma lukt.
Samma känsla som förr.

Försöker njuta..

Kaos

Onsdag 22/4
Mamma ringer före frukost och gråter.

Snickarna har kommit, pappa har fruktansvärda biverkningar från sitt kortison, förvirring och depression, kan ej lämnas ensam.
Min kusin 14 år har dött och hans pappa vill hoppa i sjön.

Ordnar barnvakt, ringer mannen, åker 32 mil. De är låånga.

Affirmationer och självkänsla

Läste Lallis inlägg om affirmationer och började fundera..



Skrev till henne att affirmationer inte kändes som "jag"



När jag har läst om affirmationer börjar texten ofta om att vi tänker så många negativa tankar om oss själva att de blir till sanning.

Naturligtvis har även jag sådana tankar men i grunden har jag en positiv självkänsla.



Vet inte hur mina föräldrar bar sig åt egentligen men jag har alltid varit övertygad om att jag har kunnat göra allt jag velat. Inte att jag var snyggast eller sötast men att jag var fin som jag var.



När jag gjort något dumt och följt med en klasskompis hem utan att fråga om lov och sedan fick gå hem 10 km efter landsvägen där jag inte fick gå kom pappa upp på kvällen och ville prata.



Jag var övertygad om att jag skulle få skäll!

Nervös.

Letade argument.



Men han sa bara:

-Bra gjort att gå så långt! Det är min tös!! Stoppade om mig, kysste mig på pannan och gick.



Då var jag sju år och övertygas om att jag fixade det mesta!



Jag är uppväxt med annorlunda föräldar, hemsydda kläder och värderingar som inte fanns i andra hem. Det var ett arbetarhem men jag fick alltid höra att vi var rika.

Visst blev jag utfryst i skolan och andra tyckte jag var högfärdig men det påverkade aldrig min självkänsla.



Alltid övertygad att jag kunde bara jag ville!



Tror på idén om affirmationer men vet inte hur jag ska göra..

Tidevarv komma

I helgen var jag och hälsade på pappa.
Han börjar bli gammal, inte som i döende men så att jag märker det.
Jag har alltid varit pappas flicka.
Han har alltid vetat bäst och alltid kunnat hjälpa mig!

Men numera kör jag tex hellre bilen själv än åker med honom..

Det fick mig att minnas min morfar.

När jag var liten tyckte jag om att hjälpa morfar i lagården. Han hade får som skulle ha vatten från brunnen. Morfar hade två stora vattenhinkar som han bar in vatten i.
Jag orkade bara ta en och inte fylla den till bredden.
En dag hade han köpt två nya små ljusblå hinkar på endast 7 liter styck.
Jag mins stoltheten när även jag orkade använda oket och bära två hinkar på en gång!

Sedan blev jag äldre och morfar också.
Till slut var det han som hade de blå hinkarna och jag de stora.
Vi pratade aldrig om det, han och jag. Jag tog bara över hans hinkar lite diskret.

Så är det snart med min pappa också. Det är min tur att ta det tyngsta lasset.
Men det känns konstigt.
Min pappa är ju störst och bäst i hela världen!