Mindfulness och Carpe Diem

Vet du att det senaste är mindfulness? frågade min mor när vi var ute och gick.
Jo.. det har väl varit modernt ett tag nu säger jag försiktigt.

Ja och då läste jag att man ska njuta av promenaden och t ex ta ett blad så här och bara lukta på det. Förklarade kära mor och jag kan inte låta bli att le.
Och så frågar jag henne, det som jag funderat på.
Men måste man ALLTID göra det?
Hur menar du? frågade hon och stannade och tittade förvånat på mig.

Jo, säger jag tveksamt om livet inte är så kul då?
Kan man inte få drömma sig bort då?
Och så berättar jag om övningen i mindfulness jag fått från en tidning där man skulle öva när man borstade tänderna. Hur kul är det?
Varför är det så fel att kunna planera veckans mat istället så att det går snabbt att handla och man istället får tid att njuta av någt trevligt. T ex en promenad i en vacker skog.

Och så diskuterade vi det utan att komma fram till något facit.
Att visst är det viktigt att kunna koppla av från t ex jobbet och inte hela tiden bara se vad som är kvar att göra men precis som alla andra läror är kanske måttfullhet det bästa.

Och så skojar vi om att "Fånga dagen" och hur kul det egentligen är att vakna till en ny dag och vara hungrig, men ingen har handlat mat eftersom alla i familjen fångade gårdagen utan tanke på morgondagen.

Som en ängel

Det är dags att välja bild till dödsannonsen och han bläddrar i pärmen med alla förslag.
Plötsligt stannar han upp och pekar på en bild med en ängel som sitter på knä.
Titta! den ser ut som mamma gjorde säger han och visar bilden för sonen som ser
lätt skeptisk ut men låter honom välja.

Under resten av samtalet ser jag hur hans blick återkommer till bilden och han stryker den sakta med fingret.

Och jag rörs av kärleken och hoppas att jag en dag kommer uppleva samma
blinda kärlek, som ser min partner precis som då trots alla år som förflutit.

Men om jag inte vill?

Efter en lång arbetsdag sprang jag in hos en frisör med drop-in och hade tur.
Han hade ingen kund och han hann med mig.

Hans svenska var inte så bra och mitt engagemang var lite lågt så jag lyssnade mest
på vad han sa medan saxen klippte bort mina slitna toppar.

Han berättade om hur vacker jag skulle bli om om min man som skulle vilja
låsa in mig efter att jag kom hem nyklippt. Jag protesterade lite och han fortsatte
sin historia med hur jag skulle övertyga honom om att jag bara älskade honom.

Sedan fortsatte han med om hur mycket yngre jag såg ut och jag kunde inte låta bli att fundera på varför han ville smickra mig med dessa ord?
Varför trodde han att jag ville se yngre ut?

Och jag kände att jag borde ta debatten..

Men jag nöjde mig med att sitta i stolen och låta honom arbeta. Han fick fria händer.

Och efteråt tackade jag artigt och sa bara att jag var nöjd.

Mannen märkte ingen skillnad när jag kom hem så jag förmodar att min ålder var densamma.
Tur
För jag har ingen längtan att se eller vara yngre än min faktiska ålder.

Tänk idag..

Det är tidig morgon och det snöar och blåser ute. Alla har bråtttom till sina arbeten och få hälsar på varandra i staden.
Jag stretar mot arbetsplatsen i snöfallet. Som alla runt omkring har jag dragit upp huvan på jackan och tittar bara framåt och i backen för att undvika snön i ögonen.

När jag går över övergångsstället stannar en sliten man med en lila kasse i handen.
Han tar ögonkontakt och utbrister.
-Tänk att solen lyser idag!

Jag ler mot honom och påminns om att ovanför molnen och all snö så lyser faktiskt solen.

Att passa in

När jag kommer upp på perongen ser jag mannen som är på väg upp i tåget.
Han är ganska kort för att vara man och lite rund.
Håret står på ända och på ryggen hänger en ryggsäck som nästan är lika stor som honom.
På ryggsäcken hänger grytor och en vattendunk.

Människorna runt honom kollar diskret.
En ung flicka rynkar på näsan när röklukten når henne.

När han sätter sig i tågvagnen är det någon som byter plats.

Jag möter hans blick och ler igenkännande, tänker på förra gången vi möttes..

Då var han ingen udda typ.

Jag var på naturmeditation och han var ledaren.
Vi fick lära oss om ätliga växter i skogen och koka te på blåbärsris.

Han berättade om olika knytt som förr befolkade skogen.

Han var den alla frågade till råds.
Han hade alla svaren.

Och när kylan kom krypande och han gjorde upp eld och bjöd på korv och ost
var det ingen som rynkade på näsan!

Kan man rädda en annan människa?

Julhelgen skulle bli kall i år.

Fonus rustar genom att ladda bilen med plastsäckar för de uteliggare som inte kommer överleva.
Och jag undrar om de på soc också rustar sig för att de istället ska överleva?

Min farmor ägnade halva livet åt att få pojkar på glid upp på banan igen.
Hon öste kärlek över dem.
Gav dem kläder för att de skulle passa in bland de anpassade.
Gav dem husrum.
Kämpade.

När knarket blev vanligare än alkoholen blev hon rädd.
Kanske förlorade hon också hoppet?
Hon slutade hjälpa pojkar på glid.

Men de som bott hos henne fanns alltid med henne i hjärtat.
Några överlevde och förgyllde hennes ålderdom.
De flesta försvann före henne...

Det är svårt att stå bredvid och se.
Svårt att engagera sig.
Svårt att veta att ingen kan förändras om de inte själva vill.

Men det betyder inte att vi kan sluta bry oss.
I alla fall inte för mig.