Att passa in

När jag kommer upp på perongen ser jag mannen som är på väg upp i tåget.
Han är ganska kort för att vara man och lite rund.
Håret står på ända och på ryggen hänger en ryggsäck som nästan är lika stor som honom.
På ryggsäcken hänger grytor och en vattendunk.

Människorna runt honom kollar diskret.
En ung flicka rynkar på näsan när röklukten når henne.

När han sätter sig i tågvagnen är det någon som byter plats.

Jag möter hans blick och ler igenkännande, tänker på förra gången vi möttes..

Då var han ingen udda typ.

Jag var på naturmeditation och han var ledaren.
Vi fick lära oss om ätliga växter i skogen och koka te på blåbärsris.

Han berättade om olika knytt som förr befolkade skogen.

Han var den alla frågade till råds.
Han hade alla svaren.

Och när kylan kom krypande och han gjorde upp eld och bjöd på korv och ost
var det ingen som rynkade på näsan!

Kan man rädda en annan människa?

Julhelgen skulle bli kall i år.

Fonus rustar genom att ladda bilen med plastsäckar för de uteliggare som inte kommer överleva.
Och jag undrar om de på soc också rustar sig för att de istället ska överleva?

Min farmor ägnade halva livet åt att få pojkar på glid upp på banan igen.
Hon öste kärlek över dem.
Gav dem kläder för att de skulle passa in bland de anpassade.
Gav dem husrum.
Kämpade.

När knarket blev vanligare än alkoholen blev hon rädd.
Kanske förlorade hon också hoppet?
Hon slutade hjälpa pojkar på glid.

Men de som bott hos henne fanns alltid med henne i hjärtat.
Några överlevde och förgyllde hennes ålderdom.
De flesta försvann före henne...

Det är svårt att stå bredvid och se.
Svårt att engagera sig.
Svårt att veta att ingen kan förändras om de inte själva vill.

Men det betyder inte att vi kan sluta bry oss.
I alla fall inte för mig.