Jag har fasat för den här dagen och vaknade redan vid två i natt.
Dagen då min dotter skulle fira sin 19-årsdag med fika för släkten på pappans sida. Det var första gången jag skulle möta dem sedan jag flyttade och jag vet att en del av dem tycker att allt är mitt fel. Jag inser också att jag har låtit dem tro det för att skydda min man men nu känns det lite förmätet att berätta sanningen som någon sorts hämnd.
Huvudvärken infann sig redan innan jag klev upp och efter att ha bakat, ätit frukost och duschat somnar jag en halvtimme innan det är dags att klä på sig och åka.
Regnet öser ner och det passar mitt humör men jag blir kall och fryser när jag kliver av tåget på den ort som jag ofta fortfarande kallar hemma. Jag är en och en halv timme tidig och jag handlar en sallad att äta medan jag väntar. Huvudvärken tilltar och tiden rulla sakta fram, efter en stund ringer mannen och undrar om han ska hämta mig med bilen så jag slipper gå. Jag orkar inte med någon stolthet och svarar ja trots att han inte vill hämta mig förrän precis när det är dags för de övriga gästerna att komma.
När jag står och väntar på honom i en portuppgång för att inte bli blöt och han är sen precis som vanligt, känns allt precis som vanligt och när han kommer är det nära att jag lutar mig fram för att pussa honom på kinden. Dessa JÄVLA vanor..
Det känns så konstigt att den person som stått mig så nära stelt sitter bredvid mig och när han frågar hur jag mår blir jag så ledsen.
Han ser på mig och säger -ursäkta men du kanske inte vill prata förrän imorgon?
Jag tittar ut genom fönstret på regnet som slår mot rutan och viskar.
-Jag vet att du inte menar något illa men det känns som om frågan kommer tio år för sent.
Jag vet, men jag hade ingen aning om hur du mådde dessa år säger mannen som lovat att älska mig i nöd och lust.
Det är en sanning jag måste lära mig att hantera. Att han trodde han kunde svika mig hur många gånger som helst och aldrig anade att jag mådde dåligt av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar