Sällskap på tåget

Jag slår mig ner på tåget och strax efter mig kommer ett litet yrväder farande med mamma strax efter. Hon kastar sig ner bredvid mig och utropar lyckligt. Vi hann! Nu kommer jag äntligen utropar hon lyckligt som om vi vore bekanta.
Mamman plockar med deras packning och flickan berättar om mormor och sin sex-års dag med lycka i blicken. Jag beundrar de nya vackra skorna och att det är så varmt att hon slipper jeansen och får ha tights med fjärilar. Sedan kommer mamma och ber henne vara tyst och inte störa och trots att jag säger att det går bra får flickan lov att vara tyst. Men med jämna mellanrum brister det och vi diskuterar hästar, hus vi passerar och hon visar några grimaser. Hon är en ängel men mamman har fullt upp med att förmana och skälla på henne. Jag förstår att mamman helst vill läsa och inte att dottern ska störa och jag funderar på om jag var lika dan när barnen var små? Rädd för att andra ska ta illa upp och med en förhoppning om att ens barn helst inte ska märkas?
Det är så kort tid de är så där härligt spontana, allt för snabbt lär de sig att anpassa sig och styrs in i fållan med de andra. Att inte utmärka sig.
Nyfiken är en egenskap jag aldrig vill förlora! Så jag tar in tjejen med hela mitt väsen och låter henne lära mig.