Kan man börja vid slutet?

Jag tänkte börja från början för att reda ut mina tankar men nu blir det inte så. Det blir en historia från fel håll eller kanske inte? En blogg läses på sätt och vis baklänges så för framtida läsare blir det alldeles rätt.

Vi sitter bredvid varandra på timmerbänken under köksfönstret. På den plats som representerar rikedom och drömmar i Baguan, om det nu är en sådan fortfarande.

Jag gråter för drömmar som inte kommer uppfyllas. Om ett äktenskap som inte höll och för att vi inte kommer bli gamla tillsammans. Tårarna rinner och när mannen erbjuder en famn att gråta i klarar jag inte av att tacka nej.

Jag gråter för att hans nya kvinna får allt det där som jag drömde om att få, och jag gråter för att allt vi lärt oss och alla misstag vi gjort kommer hon få nytta av. Och jag berättar för honom om alla mina känslor och svartsjukan jag känner. Om lusten att inte reda ut bara för att jag inte kommer få ta del av hans klokare jag i framtiden.

Vi sitter på bänken tills mina tårar är slut.

Jag tittar honom i ögonen och säger nu är det dags. Nu tar vi ner brädan från bröllopet och sågar isär den. Han ser tveksam ut men jag påminner honom om att den ju inte kan hänga där när hon kommer på besök, hur ska det kännas?

Så vi skruvar ner brädan från garaget och lägger upp den på pallbockarna.

Jag tittar på de inbrända namnen från gästerna som kom för 16 år sedan för att dela vår dag.
Barnens barnsliga namnteckningar, de som nu är vuxna och förlovade. Vänner som vi tappat kontakten med och alla som hunnit dö sedan dess.

Det är mormor och hennes syster och bror, min kusin som var född för tidigt och knappt skulle ha varit född, svärmor och svärfar. Farmor och min mans gamla hyresvärdinna och så svågerns syster.

Jag tittar på alla lyckönskningar som inte hjälpte och stryker fingret över svärfars kraftiga namnteckning. Fingret följer även min svärmors snirkliga stil och jag viskar:
Förlåt. Du var så glad i mig och jag hade den bästa av svärmödrar. Och jag är glad för att hon inte lever och vet hur det gick.

Jag tänker på alla människor som kom den där dagen, på spelmanslaget och prästen som åkte 15 mil för att viga oss. När jag hittar hans namn på brädan brister det igen.

Men du klarar ju inte det här säger mannen förtvivlat. Jo, men jag ska arbeta med prästen på min födelsedag snyftar jag. Det blir jag som måste berätta att det inte höll.

Jag kan såga sönder den själv senare säger mannen. Jag protesterar, men vi kanske borde fota namnen?
När mannen går in för att hämta kameran tar jag upp sågen och sågar mellan hans och mitt namn. Jag sågar halva vägen och resten får han ta medan jag håller i.
Det finns ingen återvändå.