Igår kväll åkte jag långfärdsbuss hem och eftersom bussen var fullsatt satte sig en man bredvid mig. Vi böt några ord och sedan lutade han sig tillbaka och somnade.
Han var ganska bred och jag kände hans lår mot mina ben, kände doften av hans aftershave och hörde hans tysta snarkning för varje andetag han tog.
Jag lutade mig tillbaka och slappnade av.
Det kändes tryggt och jag somnade kanske en stund och vaknade av att vi sov axel mot axel.
Diskret flyttade jag mig mot fönstret och kom att tänka på en annan händelse på en annan buss.
Det var tidig morgon och jag klev på bussen till jobbet på morgonen, arbetsklädd enligt företagets policy som inte riktigt passar in varma sommardagar.
Bussen var tom förutom en man som satt nästan längst bak i bussen. Direkt när jag såg honom kände jag ett visst obehag och bestämde mig för att lita på den intuition som jag nästan aldrig känner av då jag oftast tycker att alla är trevliga på sitt sätt och satte mig så långt fram att han inte skulle kunna prata med mig.
Då kom han och satte sig bredvid mig och började med att säga:
Vad fin du är och ordentligt klädd med tåförstärkta nylonstrumpbyxor.
Shit syns det? var det första jag tänkte och att jag borde valt andra skor men sedan tog obehaget över. Jag är van att umgås med utvecklingsstörda och funderar på om han var det men han bar solglasögon och det bidrog till att jag hade svårt att bedöma honom. Han pratade oavbrutet om kläder och sommarförkylningar och jag svarade artigt.
När han började att stryka mig över benen för att känna om jag var varm och pratade om att vi borde träffas någon gång kände jag paniken komma och klev av vid nästa hållplats trots att det betydde att jag kom för sent till arbetet.
Vad är det med människors utstrålning man fastnar för respektive känner obehag för?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar