Städdag

En gång i veckan försöker jag samla familjen för att skriva en matsedel och fördela arbetet lite grann. Tillsammans beslutade vi att igår var det städdag.

Sonens kompis som har förmågan att dyka upp ganska ofta och bli kvar i så många dagar han kan dyker upp även denna dag.

Innan jag åker och handlar talar jag om att om han vill stanna på middag kommer även han få ett städområde av mig. Sonen ler och tror att kompisen ska dra.

När jag kommer hem är kompisen kvar. Han får vardagsrummet.

Sonen visar hur man torkar bordet och jag hur dammsugaren fungerar. Och jag förstår att han inte är van trots fyllda 15. Precis som när jag diskret har skickat in honom i duschen ibland när han sovit över och tvättat hans kläder klagar han inte. Tror han behöver oss ibland.

Städningen går fort och jag låter dem slippa lite mer än vanligt. Vi äter blåbärsglass när allt är klart.

Ha, jag visste det var värt att stanna! utbrister kompisen och jag kan inte låta bli att le.

Saker som gör mig lycklig

• När sonen ska ta mjölk i kylskåpet och bemödar sig om att leta på det paketet som har äldst datummärkning då blir jag glad!
  Han är alltså lite medveten om omvärlden trots allt ;)
• När jag kommer till affären med handlarlistan och upptäcker att även dotterns kille har fyllt på listan med buljongtärningar efter att ha använt den sista när han hjälpte dottern att laga mat.
  Det måste väl betyda att han känner sig som en i familjen hoppas jag!
  

Den vackra fjärilen

En sommar hittade jag en fjärilspuppa i trädgårdslandet.

Den placerades i en stor syltburk med en kvist och lite blad.

Över den hade jag ett tunt nät och en gummisnodd.

Varje dag sprayade jag vatten i burken. Tittade på puppan och fantiserade om den vackra fjärilen som skulle komma ut.

Pappa skrattade och sa att det nog var en nässelfjäril från gödselstacken jag skulle få.

Själv tittade jag i fjärilsböcker och fantiserade. Nässelfjäril lät inget kul men den var ju fin trots allt.

För varje dag blev fjärilen större och finare i min fantasi

En dag var puppan öppnad!

Men jag hittade ingen fjäril.

Hade lillebror släppt ut den?

Till slut när jag tog bort nätet fick jag se något brunt skräp som väntade på att få flyga iväg!

Besvikelsen var stor när jag insåg att även bruna fula flygfän som malar har varit puppor!!

Pinsamt?

Vissa samtal är nog lika pinsamma för mor som för dotter tänkte jag innan jag tog reda på tiderna för ungdomsmottagningen och hade ett samtal med min dotter.

När jag tog upp frågan och såg hennes pionröda kinder och förskräckta ögon log jag för mig själv och upptäckte att jag hade fel.

Det var inte alls lika pinsamt för mig!

Det gick bra.

Så beslutar vi att jag ringer och bokar tid. Funderar på om jag är en riktig curlingmamma när jag ringer dit?

Fast i vissa situationer hade jag önskat att min mor curlat mig. Och det hade varit vid det första besöket på ungdomsmottagningen!

Fyraåring sköt sin syster

Läser jag i tidningen och förfasas över USA och deras lagar.

Tre barn har skjutits av små syskon som är för små för att förstå.

Vilket barn ska behöva leva med den vetskapen?

Och så minns jag när vi hälsade på min morfar jägaren när jag var liten.
Jag minns pappas dämpade utskällningar av morfar om han hittade en laddad bössa bakom ytterdörren. Dämpade för att vi aldrig skulle få veta.

Och morfars muttrande att hur skulle han kunna hinna skjuta något om bössan stod i ett vapenskåp oladdat? Nog borde ungarna väl veta att man ALDRIG leker med ett gevär?

Pappa vann alltid, och bössan lades undan.

Men visst vet jag att det ibland låg ett laddat gevär under morfars säng. Det var bästa miljön där var morfars förklaring..

Och jag kan fortfarande se min morfar framför mig den där sommardagen.
Han hade sett en älg nedanför den sandiga nedförsbacken.
Han rusade ut i strumplästen med bössan i högsta hugg och sanden dammade upp bakom honom.
Efter kom mormor och försökte stoppa honom. Hon ropade efter morfar:
Tänk på sommargästerna!
Tänk på sommargästerna!
Morfar svarade:
Jag ska bara sikta lite!
Jag ska bara sikta lite!

Då skrattade jag så tårarna rann.
Idag blir jag alldeles vansinnig om jag hittar ett gevär utanför vapenskåpet!

Blåbär som mamma

Nu när min dotter har pojkvän "på riktigt" inser jag att det är dags att ta sexualkunskapen till en helt annan nivå.

Nu handlar det inte längre om hur barn blir till och frågor om mens.

Inte så att jag inte vill kunna prata med henne, utan mer att jag tänker tillbaka och inser att det här samtalet vågade jag inte ha med min egen mamma.

För mig var det en klasskompis som berättade om ungdomsmottagningen och när barnmorskan frågade om anlag för blodpropp hade jag ingen aning.

Inte berättade jag om de första pojkvännerna heller..

Så en ganska klar bild är det jag har av vad jag vill prata med henne om när hon kommer hem efter några nätter hos honom.

Och så läser jag på bilddagboken, där hon fyllt i en enkät att hon kan prata om ALLT med sin mamma och blir så glad att jag nästan spricker.
Och nervös..
Vågar jag prata om ALLT med min dotter?

Och inser snabbt att bara för att jag inte vill göra som min mor.
Är det inte heller rätt att göra precis tvärtom.

Ibland är det så lätt att gå till ytterligheter i barnuppfostran.
Svårt att hitta lagom.

Men en sak är säker.
Min dotter ska få frågan om hon vill ha sällskap till ungdomsmottagningen.
Chans att säga nej.
Chans att säga ja.

Hade jag fyllt i samma enkät som min dotter hade svaret varit.
Jag visste att jag FICK prata om allt med min mamma. Men gjorde det inte.
Inte ens idag kan jag prata om allt med henne.
Men däremot om betydligt MER än jag vågade då.

Ett blåbär, en nybörjare.
Precis som första gången jag ammade henne.
Precis som första gången jag badade henne.

Fortfarande mamma alltså.

Tonåring i huset

När jag berättar att jag är tonårsmamma är det många som ler medlidande mot mig och berättar om uppror och hormoner.
I tidningarna läser jag ofta om alla problem.
Jag var förberedd.

Men inte på allt det positiva!
Som att få uppleva förälskelsen på nära håll.

Först var de BARA vänner när vi frågade.
Och jag började fundera om det var sant när de aldrig stängde dörren till rummet.
Spelade tv spel och tittade på film.
Var trevliga vid matbordet.

Men så när jag frågade en dag om han ville sova över en natt till för att kunna följa med på en utfykt. Och han rodnade av glädje, förstod jag.
När de till slut vågar pussas trots att vi är med smittar deras glädje över till mig.

Vilken förmån att få se det på nära håll!
Minnas hur det var.
Le till min man och återuppleva allt igen.

Jag var oförberedd på vilken glädje det är att uppleva sin dotter så där lagom kär.
Varför pratar ingen om det?

Vad är ett värdefullt liv?

Ibland uppkommer en debatt om det ska vara tillåtet att förkorta en människas lidande.
Om hon ska få välja att ta sitt eget liv om sjukdom gör att det är "värdelöst".

Men vem avgör om ett liv är värt att leva?

Undersökningar visar att vi omvärderar våra åsikter om vi drabbas av sjukdom.

En väninna som arbetat med svårt sjuka människor under svåra plågor har aldrig upplevt att dessa inte vill leva. Tvärtom!! De kämpar för livet, inte för döden.

Om det skulle bli tillåtet att hjälpa någon att släcka liv, vem ska då avgöra vilka som ska få hjälp?

Tänk om det inte är de sängliggande, handikappade människorna som skulle ta denna "chans"

Utan de som är kroppsligen friska men drabbade av depression?

De som redan idag lyckas med sina föresatser?

Är det också ok? Är det själviskt av mig att tycka att min pappa ska leva om han själv inte vill?

Vem avgör vad som är ett värdefullt liv?

Och för vem ska det vara värdefullt?

Attityd som skrämmer

Att försäkringskassan har blivit tuffare mot sjukskrivna, det vet jag sedan tidigare.

Att deras läkare inte ser till samma kriterier som patienternas läkare det visste jag också.

Men följande historia förskräcker och får mig att undra varför samhället inte kommit längre?

Pappan till min avlidna kusin som jag skrev om tidigare är sjukskriven sedan dödsdagen.
Han mår dåligt och det är inte så konstigt kan i alla fall jag tycka.

Men försäkringskassans läkare som ringer upp kan inte förstå.
Varför kan han inte arbeta?

Hennes motivering är denna:
Men han var ju handikappad!!

Att sörja ett så kallat normalt barn är tydligen ok, men inte ett handikappat?

Kan man anmäla en sådan attityd?
Eller ännu bättre går den att utbilda bort?

Eller är det så att Försäkringskassans mål bara är att få bort sjukskrivningar, inte att se till var och ens behov?

Dåligt val

På resa med bilen infinner sig ett visst behov.

Jag börjar spana efter en lämplig plats att stanna bilen på utan att orsaka en olycka.

Oftast ser man de lämpliga ställena lite för sent för att hinna stanna.

Så dyker den upp, den lilla skogsvägen och jag svänger in.

Men hur smart var det att stanna här?

Hur långt jag än går syns jag från vägen..