Som ett oskrivet blad
Jag kisar i solen och saknar mina solglasögon.
Världen är vit och gnistrande vacker.
Ångrar att jag inte välkomnade snön när den föll!
Förlåt, jag menade inget illa.
Det är så vackert att det nästan gör ont.
Och precis som ett oskrivet blad ligger vyn framför mig.
Horisonten och det okända.
Och närmast ett fält utan spår.
Jag kan bli den första som trampar där, eller den sista allt är möjligt.
Inget är omöjligt.
1 kommentar:
Trampa du dina spår i snön, sätt dina spår. Det gäller att vi gör avtryck medans vi kan.
Skicka en kommentar