Som en ängel

Det är dags att välja bild till dödsannonsen och han bläddrar i pärmen med alla förslag.
Plötsligt stannar han upp och pekar på en bild med en ängel som sitter på knä.
Titta! den ser ut som mamma gjorde säger han och visar bilden för sonen som ser
lätt skeptisk ut men låter honom välja.

Under resten av samtalet ser jag hur hans blick återkommer till bilden och han stryker den sakta med fingret.

Och jag rörs av kärleken och hoppas att jag en dag kommer uppleva samma
blinda kärlek, som ser min partner precis som då trots alla år som förflutit.

Men om jag inte vill?

Efter en lång arbetsdag sprang jag in hos en frisör med drop-in och hade tur.
Han hade ingen kund och han hann med mig.

Hans svenska var inte så bra och mitt engagemang var lite lågt så jag lyssnade mest
på vad han sa medan saxen klippte bort mina slitna toppar.

Han berättade om hur vacker jag skulle bli om om min man som skulle vilja
låsa in mig efter att jag kom hem nyklippt. Jag protesterade lite och han fortsatte
sin historia med hur jag skulle övertyga honom om att jag bara älskade honom.

Sedan fortsatte han med om hur mycket yngre jag såg ut och jag kunde inte låta bli att fundera på varför han ville smickra mig med dessa ord?
Varför trodde han att jag ville se yngre ut?

Och jag kände att jag borde ta debatten..

Men jag nöjde mig med att sitta i stolen och låta honom arbeta. Han fick fria händer.

Och efteråt tackade jag artigt och sa bara att jag var nöjd.

Mannen märkte ingen skillnad när jag kom hem så jag förmodar att min ålder var densamma.
Tur
För jag har ingen längtan att se eller vara yngre än min faktiska ålder.

Tänk idag..

Det är tidig morgon och det snöar och blåser ute. Alla har bråtttom till sina arbeten och få hälsar på varandra i staden.
Jag stretar mot arbetsplatsen i snöfallet. Som alla runt omkring har jag dragit upp huvan på jackan och tittar bara framåt och i backen för att undvika snön i ögonen.

När jag går över övergångsstället stannar en sliten man med en lila kasse i handen.
Han tar ögonkontakt och utbrister.
-Tänk att solen lyser idag!

Jag ler mot honom och påminns om att ovanför molnen och all snö så lyser faktiskt solen.

Att passa in

När jag kommer upp på perongen ser jag mannen som är på väg upp i tåget.
Han är ganska kort för att vara man och lite rund.
Håret står på ända och på ryggen hänger en ryggsäck som nästan är lika stor som honom.
På ryggsäcken hänger grytor och en vattendunk.

Människorna runt honom kollar diskret.
En ung flicka rynkar på näsan när röklukten når henne.

När han sätter sig i tågvagnen är det någon som byter plats.

Jag möter hans blick och ler igenkännande, tänker på förra gången vi möttes..

Då var han ingen udda typ.

Jag var på naturmeditation och han var ledaren.
Vi fick lära oss om ätliga växter i skogen och koka te på blåbärsris.

Han berättade om olika knytt som förr befolkade skogen.

Han var den alla frågade till råds.
Han hade alla svaren.

Och när kylan kom krypande och han gjorde upp eld och bjöd på korv och ost
var det ingen som rynkade på näsan!

Kan man rädda en annan människa?

Julhelgen skulle bli kall i år.

Fonus rustar genom att ladda bilen med plastsäckar för de uteliggare som inte kommer överleva.
Och jag undrar om de på soc också rustar sig för att de istället ska överleva?

Min farmor ägnade halva livet åt att få pojkar på glid upp på banan igen.
Hon öste kärlek över dem.
Gav dem kläder för att de skulle passa in bland de anpassade.
Gav dem husrum.
Kämpade.

När knarket blev vanligare än alkoholen blev hon rädd.
Kanske förlorade hon också hoppet?
Hon slutade hjälpa pojkar på glid.

Men de som bott hos henne fanns alltid med henne i hjärtat.
Några överlevde och förgyllde hennes ålderdom.
De flesta försvann före henne...

Det är svårt att stå bredvid och se.
Svårt att engagera sig.
Svårt att veta att ingen kan förändras om de inte själva vill.

Men det betyder inte att vi kan sluta bry oss.
I alla fall inte för mig.

Att vara nöjd.

Det är milt ute trots att första advent närmar sig med stormsteg.
Jag står på altanen med fönsterputsmedel, trasor och en ny skrapa.

Att putsa fönster är bland det värsta jag vet och jag har kommit på varför.
Jag blir aldrig nöjd.
Ju mer jag putsar desto tydligare syns de där reporna och strecken som inte vill försvinna.

Min objektiva sida vet ju att det blir i alla fall bättre.
Inga spindelnät och fluglortar sitter ju kvar när jag är klar.

Men när solen lyser in ser jag bara mina misslyckanden.

Och så filosoferar jag en stund över livet i stort.
För när blir jag nöjd?

I det gamla huset som renoverades på 60-talet ville jag ha ett nytt kök.
Ett större kök med en fräsch spis.
Och en diskmaskin.

I huset jag bor i nu är köket nyare.
Spisen fräschare.
Diskmaskin finns.

Men nu vill jag ha en ny golvmatta eftersom den som ligger här idag är svår att få ren och har en del skavanker. Trots att huset är byggt på 80-talet är jag inte helt nöjd.

Samtidigt är det ju drömmen om en bättre framtid som driver utvecklingen framåt.
Skapar vindkraftverk.
Driver politiken.

Finns det en fara i att vara nöjd?

Förväntan

Idag konstaderade mannen besviket att vädret inte alls var soligt som han hade sett att det skulle bli på internet någonstans.

Jag tittar aldrig på vädret i förväg utan nöjer mig med att titta ut genom fönstret på morgonen. Då behöver man aldrig bli besviken säger jag nöjt till mannen.

Så kommer jag att fundera en stund på ordet förväntan som har en positiv klang i mina öron. Trots att det lika ofta leder till besvikelse.

För mig har vädret ingen större betydelse och då är det ju enkelt att rycka på axlarna och säga att det ser jag i morgon hur det blir då. För mannen är det betydligt viktigare och därför vill han veta i förväg.

Och vissa saker vill jag också veta i förväg för att kunna njuta av vad som ska hända eller för att vara förberedd. Något som kan leda till besvikelse i framtiden men ändå kan jag inte låta bli att ge fantasin vingar.

Min gammelmoster ska ha sagt att det är inte semestern som är trevligast utan tiden innan. När jobbet kändes tungt kunde hon stanna upp och längta till semestern. Den tiden var både längre och trevligare än de beviljade semesterveckorna tyckte hon.

Hänsyn

Dottern skall få besök av pojkvännen och pratar om att hon måste städa sitt rum.
Han har astma och hon vill inte att han ska bli sämre av eventuella dammtussar under sängen.
Jag är glad för att hon är omtänksam men påminner mig en annan situation.

Det är tio år sedan ungefär och barnen vill väldigt gärna ha en hund.
De tar alla chanser att påverka mig och sin pappa med tv-program och söta bilder på valpar. Jag sätter mig ner och försöker förklara att jag är allergisk och förmodligen inte skulle må så bra av en hund men de har svårt att förstå.

Till slut säger jag att om de vill ha en hund måste de BYTA mamma först.
Mannen skakar på huvudet och väljer mig.
Sonen ger mig en puss och väljer också mig med sorg i ögonen.

Dottern funderar länge och jag börjar undra om jag har sagt något jag kommer få ångra? Ser framför mig hur hon ringer socialkontoret och ber om en ny mamma som inte är allergisk.

Men nu tio år senare bor hon kvar med samma mamma och jag kan inte låta bli att le när hon hämtar dammsugaren och vädrar sängkläderna.
Kärleken är underbar.

Du får inte skratta

Det är dags för den första körlektionen med dottern och innan frosten har lämnat backen åker vi till närmsta köpcenter och dess parkering.
Parkeringen är tom i den ena änden förutom en ensam audi och jag kör dit.

Om bilägaren visste vart den hamnat skulle han nog flytta bilen säger dottern när vi byter plats.

Det går inte så bra för henne och bilen hoppar mest fram mellan motorstoppen innan hon kommer på tekniken och vi börjar köra runt audin i allt snävare cirklar.

Efter ett tag ber jag henne följa linjerna och även stanna ibland men så blir hon nervös när kunderna börjar komma och motorstoppen avlöser varandra.

Till slut brister det för mig och jag börjar skratta.

Hon blänger surt på mig och säger att jag inte får.

Men det är svårt att låta bli. *ler*

En annan värld

Jag besöker en kvinna som säljer smink för en amerikansk firma.
Hon visar stolt upp lokalerna och berättar om hur de peppar varandra för framgång.
Det är viktigt att stötta och fira framgångar när man mått sina mål, det håller jag med om till hundra procent.
Men när hon visar upp tronen där månadens medarbetare fotas rodnar jag av bara tanken.
Den är princesslik och rosa och glittrig.
Jag skulle inte känna mig bekväm där.

Men så har jag ju alltid varit en naturmänniska också.
Och försäljare är jag INTE.

Är riktigt bra på att komma på argument till varför någon INTE behöver just det där jag egentligen ska sälja. Det gick inte bra för mig när det skulle samlas in pengar till skolresor det kanske ni kan ana.

Är det därför jag är arbetslös?
För nu är det ju mig själv jag ska sälja..