Fredagsgympa

Stärkt av torsdagens gympapass beslutade jag mig för att köra ett pass även dagen efter.

När jag stod där i salen och tittade på klockan efter första kvarten och kände träningsvärken i armar och ben och lite av förkylningsastman när jag sprang undrade jag hur dum man får vara?

Kanske lite väl utmanande efter två veckor i sängen?

Nåväl timmen överlevdes och på väg hem läste jag ur Mark Levengoods bok
Sucka mitt hjärta men brist dock ej.
Den levde inte upp till mina förväntningar men de var i och för sig också väldigt höga!
Jag har alltid gillat Levengood.

Log dock när jag läste följande (se likheten med Dagermans text)

"Allt nytt vi får lära oss gör vår värld större, vi får ytterligare ett sammanhang att foga till de andra i vår evigt expanderande världsbild.
Aldrig kan vi väl helt lösgöra oss från barndomens föreställningar om världen vi lever i, men kanske räcker vår nya kunskap till att bygga en stege, så vi åtminstone kan slå ett hål i vårt kunskapstak och där ovanför ana en ny och ännu märkligare stjärnhimmel?" Levengood (2006)

Vårkänslor, träningsrus och snöstorm

Idag var det nollgradigt och snösmältning när jag lämnade hemmet.
Var svettig av för mycket kläder när jag anlände till staden. Men samtidigt glad över försmaken av våren.

Lyssnade på ett kort föredrag om Dagerman och 2008 års litteraturpristagare och fick med mig dessa rader hem:

Res alla jordens stegar på varandra
låt alla jordens torn bli till ett enda
så skyhögt är mitt tak i kväll
i min sal är alla stjärnor tända!

Äntligen har kroppen besegrat förkylningen och jag firade med ett baspass på F&S.
Underbart att orka vara med igen!!

Men vart var våren när jag kom ut från träningen?
Motvind och snön piskade mot kroppen så jag knappt såg något.
Samma känsla som en dag på fjället med långfärdsskidor..

Ikväll lär det inte lysa några stjärnor i vår sal!!

Tidig morgon

Vaknade utvilad efter att ha lagt mig redan 19.30 igår.

Här har det snöat inatt.

En dag för nya tankar och uppgifter att brottas med.

Men först en rundvandring bland mina cybervänner!!

Tidevarv komma

I helgen var jag och hälsade på pappa.
Han börjar bli gammal, inte som i döende men så att jag märker det.
Jag har alltid varit pappas flicka.
Han har alltid vetat bäst och alltid kunnat hjälpa mig!

Men numera kör jag tex hellre bilen själv än åker med honom..

Det fick mig att minnas min morfar.

När jag var liten tyckte jag om att hjälpa morfar i lagården. Han hade får som skulle ha vatten från brunnen. Morfar hade två stora vattenhinkar som han bar in vatten i.
Jag orkade bara ta en och inte fylla den till bredden.
En dag hade han köpt två nya små ljusblå hinkar på endast 7 liter styck.
Jag mins stoltheten när även jag orkade använda oket och bära två hinkar på en gång!

Sedan blev jag äldre och morfar också.
Till slut var det han som hade de blå hinkarna och jag de stora.
Vi pratade aldrig om det, han och jag. Jag tog bara över hans hinkar lite diskret.

Så är det snart med min pappa också. Det är min tur att ta det tyngsta lasset.
Men det känns konstigt.
Min pappa är ju störst och bäst i hela världen!

Ny vecka, nya tag

Varje gång jag är sjuk tänker jag på hur lite jag uppskattar alla de dagar jag är frisk.
Då tänker jag att bara jag blir frisk så ska jag minsann ta till vara alla de friska dagarna.

Så blir jag sakta lite bättre och märker liksom inte av det förrän det är kört igen..
Men nästa gång jag blir frisk då ska jag minsann..

Efter två tunga veckor är huvudvärken borta och febern lika så.
Underbart!!
Så snart jag slutat snora ska jag unna mig att börja träna igen!!

Nu för tiden verkar de flesta ha en personlig coach.
Det har jag också!
För att hitta ett jobb.

Hon tyckte att jag saknade mål och genast behövde skaffa mig sådana.
Så idag har jag suttit med ett måldokument, bara för mig.

Gnistrande vackert

Här har varit minus femton grader och strålande sol och gnistrande snö.
Har legat nedbäddad med pulserande huvudvärk och väntat på
bättre tider..

Själaro

Att få sitta på golvet framför en brinnande brasa och bara studera lågorna..
Låta värmen sprida sig i kroppen och njuta av en kopp te.
Det är bland det mest vilsamma jag vet.

Carpe diem!

Att fånga dagen har plötsligt blivit modernt.
Alla ska fånga dagen.
Glädjas åt det lilla.
Lev i nuet, i ögonblicket.
Mindfullness *stavas det så?*

Jag ligger i sängen och provar..
Sänglampan lyser upp dammet på sängbordet.
Boken jag inte orkar läsa ligger också där.
Och väckarklockan som ringer i morgonbitti, eller snart.
Förkylningen gör huvudet tungt.
VILL städa. eller bara sova. Måste man fånga alla ögonblick?

Varför kan jag inte bara släcka lampan, slippa se dammet..
Blunda och drömma om en helt annan plats, ett helt annat liv..
Mindfullness i all ära men nog är livet trevligare med lite dagdrömmar ibland?

Måndag

Vaknade av att jag åter fått feber och låg och tänkte på allt jag behöver göra.
Katten började jama och vill ha MAT, NU !!
Satte på mig morgonrocken och gjorde katten till viljes.
Hämtade morgontidningen och bläddrade i den lite trött innan jag bestämde mig för att uppsöka sängen igen.
Inget spännande blogginlägg denna första gång alltså!