Vägar i livet och återvändsgränder

Eftersom jag funderat i flera år innan jag tog steget att begära skilsmässa blev jag själv förvånad över hur jobbigt det är att hantera känslan av förlust och hur ont det gör att se min man lycklig med någon annan.

Men jag har också haft en stark önskan om att inte gå runt alla jobbiga känslor utan att ta mig rakt igenom, även om det innebär tårar och förtvivlan. Det är nytt för mig och jag märker på omgivningen att de inte vet hur de ska hantera det.

För att gå vidare utan bitterhet och utan att helgonförklara mig själv har jag tagit hjälp av boken:

Sorgbearbetning -Ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster.

Den är skriven av John W James och Russel Friedman men översatt till svenska av Anders Magnusson. Jag har lyssnat på Anders föredrag (som också ska finnas på UR) och hans definition av sorg är lite annorlunda.

"Sorg är de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster" Det betyder alltså att man kan använda boken även vid sorg över en sjukdom som påverkar ens liv, arbetslöshet eller en flytt.

Jag vill verkligen gå vidare i livet och inte göra om gamla misstag.

Äktenskapsskillnad

Tänk att ett telefonsamtal till en servicetelefon kan göra så ont.

Jag knappar in valen och så småningom kommer jag till det sista steget där jag får välja anledning till att jag behöver ett personbevis. -Skilsmässa.

Snabbt avslutar jag med # och lägger på luren.

Med snabba steg fortsätter jag genom den vackra parken utan att egentligen se hur vackert det är.

Milles

När jag gick förbi den här statyn tänker jag på en annan bloggskrivare som finns i en annan del av landet men med samma konstnär i sin närhet.

Dagar av tårar

Den här helgen har varit en helg med tårar i ögonen.

Det gör fruktansvärt ont att åka hem till huset och se att det är ommöblerat. Ommöblerat för att jag tagit med mig vissa möbler. Men också för att han som fortfarande är min man på pappret inte behöver visa hänsyn längre. Det där skåpet han ville ha, är inköpt och mitt står i garaget. Det gör inte bara ont att han bytt ut det utan också för att han aldrig låtit mig förstå att han inte tyckte om mitt. Kunde han inte ha stått på sig? Körde jag över honom?

Sedan åker jag och barnen på semester själva och jag kommer på mig med att hela tiden berätta att där var det pappa och jag ...

Minnen finns naturligtvis överallt efter våra år tillsammans och det gör ont i magen och jag får svårt att andas.

Men det som gör mest ont är att han redan hittat en ny kärlek. Efter fyra veckor är mannen som sa att jag alltid var välkommen tillbaka redan kär i någon annan. Och även om jag inte tänkt utnyttja erbjudandet känner jag att han redan är en annan som inte har lust att diskutera mina problem längre.

Allt är som det ska vara.

Men gud vad ont det gör.

Livet måste inte vara en kamp

Det regnar när jag tar bussen hem från jobbet. Fukten känns klibbig mot min hud när jag kommer upp för trappen och låser upp lägenhetsdörren.

Jag ser mig omkring och inser att ingen vill att jag lagar mat, det behöver inte städas och tvättkorgen svämmar inte över. Det finns inte någon hund som kräver en promenad.

Hänger in arbetskläderna i garderoben och tar på mig något bekvämare medan tevattnet kokar. Läser en bok medan jag dricker teét och lägger mig sedan i sängen och läser ut boken utan att bli avbruten. Avslutar kvällen med att diska dagens disk som inte är så stor i lägenhetens kokvrå.

Sakta kommer tanken över mig.

Livet MÅSTE inte vara en kamp.

Får lust att uppdatera min status på fb med dessa rader men avstår.

Kanske tar någon illa upp?

Kanske är denna någon min fd man eller mina barn?

Är det värt det?

Jag promenerar i villaområdet och tittar på alla hus och trädgårdar.

Ser alla hur som är nymålade och fasader som håller på att göras om.

Nya trädgårdsmöbler och stora altaner.

Och jag kan inte låta bli att bli sorgsen.

Hinner de umgås med barnen på studsmattan?

Eller går alla pengar åt till att köpa nytt och tiden till att renovera?

Tårar

Jag överväldigas av alla tårar, samtidigt som det är en lättnad.

Har gråtit mer dessa dagar än vad jag gjort tidigare i livet.

Och fortfarande gråter jag tryggast i min mans famn.

Vi ligger tätt i sängen med armarna om varandra och gråter oss till sömns.

Så nära har vi inte sovit på många år och känslorna överraskar mig och jag känner att det är bra för mig. Men hur bra är det för honom?

Om jag kunde välja

Om jag kunde välja vem jag skulle älska,

då skulle jag välja min man.

Sedan vi träffats har han inte tittat åt någon annan än mig.

Trots att jag gått upp över 10 kilo sedan dess tycker han att jag är lika fin.

Han tycker jag är sexig när jag själv inte tycker det.

Han tröstar mig när jag är ledsen och önskar mig allt gott.

Han värmer mig när jag fryser.

Ändå bad jag om skilsmässa i lördags.

Och nu känns allt bara svart.

Kanske kunde jag välja?

Men jag valde att inte ge honom någon ny chans.

Min kärlek dog den 18 november 2003 och jag gav den ingen ny chans.

Nya vägar

Min utbildning är avslutad och dottern har tagit studenten.

Efter några intensiva veckor är denna period över och förhoppningsvis kommer även ekonomin vara ok även om den inte blir god.

Två års arbetslöshet är över och jag började arbeta i måndags!

I ett halvår har jag fokuserat på målet och nu är det dags att ladda om för nästa steg.

Ibland glömmer jag mina egna argument när jag försöker rulla fram dem i mitt inre.

Väntar på det bästa tillfället att säga det, samtidigt som jag vet att det inte finns något bra tillfälle. Hur säger man till sin man att man vill leva ensam efter 22år?

Studenter

Vid järnvägsstationen möts jag av ett flertal studenter.

Unga killar uppklädda i kostym och flickor i vita klänningar. Förväntan och glädje finns i luften och jag står på avstånd och njuter av stämningen. Tittar på de vita klänningarna och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte har haft pengar för att köpa en sådan till min dotter som har sin student nästa vecka.

Hon klagar inte och med skratt visade hon upp sin garderob. Mamma ska jag ha de här byxorna? Eller de här?

Ett vitt linne hon ärvt hittar vi och jag vet att hon kommer bli fin.

Men jag skulle så gärna ha följt henne till affären och köpt precis det hon velat ha.

Så tänker jag på min student och ointresset från min mor.

Kanske var hon i samma situation som jag?

Fast jag inte förstod.