Tårar

Jag överväldigas av alla tårar, samtidigt som det är en lättnad.

Har gråtit mer dessa dagar än vad jag gjort tidigare i livet.

Och fortfarande gråter jag tryggast i min mans famn.

Vi ligger tätt i sängen med armarna om varandra och gråter oss till sömns.

Så nära har vi inte sovit på många år och känslorna överraskar mig och jag känner att det är bra för mig. Men hur bra är det för honom?

Om jag kunde välja

Om jag kunde välja vem jag skulle älska,

då skulle jag välja min man.

Sedan vi träffats har han inte tittat åt någon annan än mig.

Trots att jag gått upp över 10 kilo sedan dess tycker han att jag är lika fin.

Han tycker jag är sexig när jag själv inte tycker det.

Han tröstar mig när jag är ledsen och önskar mig allt gott.

Han värmer mig när jag fryser.

Ändå bad jag om skilsmässa i lördags.

Och nu känns allt bara svart.

Kanske kunde jag välja?

Men jag valde att inte ge honom någon ny chans.

Min kärlek dog den 18 november 2003 och jag gav den ingen ny chans.

Nya vägar

Min utbildning är avslutad och dottern har tagit studenten.

Efter några intensiva veckor är denna period över och förhoppningsvis kommer även ekonomin vara ok även om den inte blir god.

Två års arbetslöshet är över och jag började arbeta i måndags!

I ett halvår har jag fokuserat på målet och nu är det dags att ladda om för nästa steg.

Ibland glömmer jag mina egna argument när jag försöker rulla fram dem i mitt inre.

Väntar på det bästa tillfället att säga det, samtidigt som jag vet att det inte finns något bra tillfälle. Hur säger man till sin man att man vill leva ensam efter 22år?

Studenter

Vid järnvägsstationen möts jag av ett flertal studenter.

Unga killar uppklädda i kostym och flickor i vita klänningar. Förväntan och glädje finns i luften och jag står på avstånd och njuter av stämningen. Tittar på de vita klänningarna och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte har haft pengar för att köpa en sådan till min dotter som har sin student nästa vecka.

Hon klagar inte och med skratt visade hon upp sin garderob. Mamma ska jag ha de här byxorna? Eller de här?

Ett vitt linne hon ärvt hittar vi och jag vet att hon kommer bli fin.

Men jag skulle så gärna ha följt henne till affären och köpt precis det hon velat ha.

Så tänker jag på min student och ointresset från min mor.

Kanske var hon i samma situation som jag?

Fast jag inte förstod.

En gråruskig dag

Det är ganska kallt och gråruskigt när tåget rullar in i kuststaden.

Jag letar mig ut från perrongen och hittar en turistinformation innan jag hinner lämna byggnaden. Plockar åt mig en karta och mindre än en halvtimme senare är jag på kontoret där jag ska vara resten av veckan.

Mannen som möter mig ler, tar i hand och jag känner mig genast välkommen!

Med en sådan start känns allt toppen.

Arbetsplatser och deras kultur

Efter sex veckor på samma arbetsplats är det dags att ta adjö.
Redan första dagen slås jag av att den inte är som andra arbetsplatser jag varit på.

De hälsar aldrig välkommen och bjuder inte in till samtal. Och jag får kämpa för att få ett bemötande som jag själv tycker är ok. Efter sex veckor är de trevliga och hälsar på mig men det är aldrig den där stämningen som gör att jag kommer sakna dem.

Jag har bakat kakor och säger hejdå men ingen säger tack eller något annat efter dessa sex veckor.

När jag vandrar därifrån funderar jag på om det var mig eller något annat som var fel?

Men jag är en erfarenhet rikare och ser med glädje fram emot morgondagen.
På den arbetsplasten hälsades jag välkommen redan i telefon och det kändes bra redan då.

Man behöver inte gilla sina arbetskamrater men jag tycker att man är skyldig att vara trevlig mot dem i alla fall. Att säga hej på morgonen och hejdå innan man går hem är det minsta tycker jag personligen.

CV, Meritförteckning hur gör man?

Kämpar med mitt CV.
Med orden.

För det första gillar jag inte ens ordet CV. Vad är det för fel på den svenska varianten Meritförteckning? Förutom att jag funderar på vad som är en merit..

Ska jag skriva att jag har kämpat för de svaga? Både fackligt och politiskt.
Skulle inte tro att en arbetsgivare tycker det är något positivt.
Men samtidigt är jag värdelös på att försvara mig själv. Är det bara min lön det handlar om, mina arbetstider är jag vag och nästintill menlös. Så på så sätt är det riskfritt att anställa mig. Ska jag skriva det?

Och hur många meriter orkar en arbetsgivare läsa? Ibland tar jag bort några högskolekurser och föreningsuppdrag bara för att inte trötta ut dem. Eller upplevas som spretig.
Men jag älskar verkligen att lära mig nya saker.

Jag har sökt många jobb utan att få komma på intervju och följt alla jobbcoachers råd och regler. Har struntat i allt och skrivit för hand utan resultat.

Denna gång inspireras jag av en klasskamrat och skriver kort om mina väsentliga meriter i brevet samt om hur JAG vill arbeta hos dem om de anställer mig.

Skickar ansökan till en annan typ av coach och får tillbaka den utan att hon tycker jag ska ändra något i det personliga brevet förutom att skriva in fler meriter då.

Så jag skickar iväg den och hoppas på det bästa.

Men jag är luttrad och samtidigt lugn för denna gång är jag inte desperat då jag så gott som säkert blivit lovad sommarjobb hos en annan arbetsgivare eller arbetsköpare som SAC väljer att kalla det.

Kanske är det som med kärlek? När man inte är desperat blir man attraktiv?

Väntan

När jag går hemåt på eftermiddagen börjar vädret klarna upp igen. Morgonens regn känns avlägset och jag tänker att idag borde brevet ligga och vänta på hallmattan.

Utanför servicebutiken sitter en hund och skäller i väntan på husse eller matte och uppmärksamhet. Trafiken är lugn och jag går in i porten med förväntan och lite oro i magen.

Men golvet är tomt och besvikelse och en annan oro fyller mig.
Vad gör jag om jag inte får lägenheten?

När jag byter om till träningskläder kommer jag på att det inte alls är måndag som i mitt huvud utan tisdag och alltså ingen träning. Jag läser några bloggar och huvudvärken kommer smygande. Det finns många borden över vad jag skall göra men inspirationen känns långt borta.

Börjar laga mat inför morgondagen och hoppas att inspirationen kommer efter en kopp te och detta inlägg.

Sista resan tillsammans?

Vi ska resa bort över påsken.

Båda tonåringarna har valt att följa med mig och mannen.

Det är inte så ofta det är vi fyra som åker längre. Ibland väljer sonen att stanna hemma eller dotterns pojkvän att följa med. Ibland vill ingen av barnen följa med.

Och det är så det ska vara. Det vi uppfostrat dem till, självständiga individer som klarar sig själva.

Vi behöver ta vara på tiden tänker jag och se till att stanna efter vägen och äta också.
Men det är bara jag som vet att det kanske, kanske är vår sista resa tillsammans, vi fyra.

Läsa

Jag har alltid tyckt om att läsa även om det inte blir lika ofta nu som förr.

Som liten läste jag ofta till sent in på nätterna och det hände att läslampan lyste när pappa kom hem från kvällskiftet. Det var Kulla-Gulla, Katitzi och fem-böckerna för att inte tala om alla klassiker som bibliotekarien tipsade om.
Det hände att pappa smög sig upp för trappan och in i garderoben bredvid mitt rum där säkringsskåpet satt. Han sa inget, skruvade bara ut säkringen så lampan slocknade.
Jag sa inget jag heller. Tog bara fram ficklampan och fortsatte läsa.

Förra veckan när jag skulle handla mat hittade jag sista boken i Grottbjörnens folk. Jag minns hur historien fascinerade mig när jag läste den och tog upp den nya och läste baksidestexten. Det var 30 år sedan den första kom ut och nu var den sista i serien skriven. Då var jag 12 år och helt uppslukad av den och nu köpte jag den sista.
Och igår läste jag alldeles för länge igen. *ler*
I morse var det inte kul att kliva upp efter alldeles för lite sömn. Jag har visst inte blivit klokare med åren?