Intuition eller en rationell känsla?

Igår kväll åkte jag långfärdsbuss hem och eftersom bussen var fullsatt satte sig en man bredvid mig. Vi böt några ord och sedan lutade han sig tillbaka och somnade.

Han var ganska bred och jag kände hans lår mot mina ben, kände doften av hans aftershave och hörde hans tysta snarkning för varje andetag han tog.

Jag lutade mig tillbaka och slappnade av.

Det kändes tryggt och jag somnade kanske en stund och vaknade av att vi sov axel mot axel.

Diskret flyttade jag mig mot fönstret och kom att tänka på en annan händelse på en annan buss.

Det var tidig morgon och jag klev på bussen till jobbet på morgonen, arbetsklädd enligt företagets policy som inte riktigt passar in varma sommardagar.

Bussen var tom förutom en man som satt nästan längst bak i bussen. Direkt när jag såg honom kände jag ett visst obehag och bestämde mig för att lita på den intuition som jag nästan aldrig känner av då jag oftast tycker att alla är trevliga på sitt sätt och satte mig så långt fram att han inte skulle kunna prata med mig.

Då kom han och satte sig bredvid mig och började med att säga:

Vad fin du är och ordentligt klädd med tåförstärkta nylonstrumpbyxor.

Shit syns det? var det första jag tänkte och att jag borde valt andra skor men sedan tog obehaget över. Jag är van att umgås med utvecklingsstörda och funderar på om han var det men han bar solglasögon och det bidrog till att jag hade svårt att bedöma honom. Han pratade oavbrutet om kläder och sommarförkylningar och jag svarade artigt.

När han började att stryka mig över benen för att känna om jag var varm och pratade om att vi borde träffas någon gång kände jag paniken komma och klev av vid nästa hållplats trots att det betydde att jag kom för sent till arbetet.

Vad är det med människors utstrålning man fastnar för respektive känner obehag för?

Vad vill jag egentligen?

Idag var det lugnt på arbetet och jag ägnade mig en del åt städning och att uppdatera lite material. Nästa vecka går min handledare på semester och jag ska vara själv i tre veckor.

Ska bli skönt att få visa vad jag går för men också väldigt ensamt.

Och just ensamheten på arbetet skrämmer mig lite eftersom jag är ensam när jag kommer hem också. Det är nytt för mig.

Funderar på min framtid och vad som är viktigast.

Är det ekonomisk trygghet eller att leva nära mina föräldrar och vänner?

Eller borde jag göra något helt annat. Som ung drömde jag om att arbeta som volontär...

Eller är det det där företaget i Linköping som jag hittade på nätet i vintras och kände direkt att DÄR vill jag arbeta. Inte för att jag tror att de söker personal just nu men i alla fall.

Men när jag tar fram staden på kartan får jag det jag befarar bekräftat och det är att det är väldigt nära den ort där mannen som fortfarande är min på pappret har hittat sin nya kärlek. Är inte det liite sjukt att flytta dit? Hon är visst svartsjuk och jag funderar på om jag är dum som inte ens söker av hänsyn till honom. Det var ju för att prioritera mig själv jag valde skilsmässa och nu tänker jag avstå från att förverkliga en dröm för att inte uppfattas som patetisk.

Adjö älskade man

Jag låter nu dig gå vidare i livet utan mig vid din sida.

Utan att känna bitterhet.

Jag säger farväl till vår fysiska relation,

och ger upp alla drömmar om en bättre gårdag.

Farväl

Längtan efter John Blund

Tröttheten gör mig frusen och jag ser ut genom fönstret på människorna som går förbi på gågatan. Många är fortfarande klädda i korta shorts med matchande bruna ben och jag funderar på vart min sommar tog vägen?

Jag ser på dem och letar förgäves efter tecken på att de åtminstone fryser lite. Som tur är rullar dagen på med något att göra så jag slipper grubbla eller känna efter hur trött jag är.

I går när jag kom hem efter jobbet vid sjutiden var jag så trött att jag inte orkade något av det jag tänkt mig. Eftersom jag sovit så dåligt välkomnade jag tröttheten och la mig och sov vid åtta tiden. Vaknade upp och tittade på klockan och kunde besviket konstatera att den bara var 22.

Efter några sömnlösa timmar med grubbel somnade jag om för att vakna vid tre igen.

Det börjar bli en dålig vana att vakna då och jag loggar in på Facebook i mobilen och distraheras av andras uppdateringar. Funderar på om jag vågar kommentera denna tid på dygnet?

Det enda positiva är att någonstans mellan tårar, grubbel och sömn kommer jag på vad jag ska köpa min dotter som snart fyller år.

Går upp och bokar en resa till Stockholm på lördag för att hitta den perfekta presenten. Vet att det egentligen är för mycket besvär och att hon skulle vara nöjd med något enklare men samtidigt vill jag ge henne något hon verkligen vill ha. Det gör fruktansvärt ont att tänka på att jag för första gången inte kommer sjunga på hennes sängkant när hon fyller. Att jag ska komma som en gäst samma dag som övriga släkten.

För första gången är jag inte välkommen till huset. För första gången har jag inte tagit semester på hennes födelsedag.

Jag försöker förtränga det faktum att jag själv snart fyller år och att jag inte vet om jag kommer orka fira den eller om jag ska fly och i så fall vart?

Somnar om en halvtimme innan väckarklockan ringer och känner mig halvdöd.

Fryser och sätter på mig en tröja under jackan när jag går till bussen. Försöker tänka att jag skulle kunna vara så här trött för att jag festat hela natten, dansat och varit glad.

Snart står jag där i skyltfönstret..

En ny dag har börjat

Men nu är det kväll och jag är så trött att jag skulle kunna somna före nio, men hur länge får jag sova?

Vägar i livet och återvändsgränder

Eftersom jag funderat i flera år innan jag tog steget att begära skilsmässa blev jag själv förvånad över hur jobbigt det är att hantera känslan av förlust och hur ont det gör att se min man lycklig med någon annan.

Men jag har också haft en stark önskan om att inte gå runt alla jobbiga känslor utan att ta mig rakt igenom, även om det innebär tårar och förtvivlan. Det är nytt för mig och jag märker på omgivningen att de inte vet hur de ska hantera det.

För att gå vidare utan bitterhet och utan att helgonförklara mig själv har jag tagit hjälp av boken:

Sorgbearbetning -Ett handlingsprogram för känslomässig läkning vid dödsfall, separationer och andra förluster.

Den är skriven av John W James och Russel Friedman men översatt till svenska av Anders Magnusson. Jag har lyssnat på Anders föredrag (som också ska finnas på UR) och hans definition av sorg är lite annorlunda.

"Sorg är de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster" Det betyder alltså att man kan använda boken även vid sorg över en sjukdom som påverkar ens liv, arbetslöshet eller en flytt.

Jag vill verkligen gå vidare i livet och inte göra om gamla misstag.

Äktenskapsskillnad

Tänk att ett telefonsamtal till en servicetelefon kan göra så ont.

Jag knappar in valen och så småningom kommer jag till det sista steget där jag får välja anledning till att jag behöver ett personbevis. -Skilsmässa.

Snabbt avslutar jag med # och lägger på luren.

Med snabba steg fortsätter jag genom den vackra parken utan att egentligen se hur vackert det är.

Milles

När jag gick förbi den här statyn tänker jag på en annan bloggskrivare som finns i en annan del av landet men med samma konstnär i sin närhet.

Dagar av tårar

Den här helgen har varit en helg med tårar i ögonen.

Det gör fruktansvärt ont att åka hem till huset och se att det är ommöblerat. Ommöblerat för att jag tagit med mig vissa möbler. Men också för att han som fortfarande är min man på pappret inte behöver visa hänsyn längre. Det där skåpet han ville ha, är inköpt och mitt står i garaget. Det gör inte bara ont att han bytt ut det utan också för att han aldrig låtit mig förstå att han inte tyckte om mitt. Kunde han inte ha stått på sig? Körde jag över honom?

Sedan åker jag och barnen på semester själva och jag kommer på mig med att hela tiden berätta att där var det pappa och jag ...

Minnen finns naturligtvis överallt efter våra år tillsammans och det gör ont i magen och jag får svårt att andas.

Men det som gör mest ont är att han redan hittat en ny kärlek. Efter fyra veckor är mannen som sa att jag alltid var välkommen tillbaka redan kär i någon annan. Och även om jag inte tänkt utnyttja erbjudandet känner jag att han redan är en annan som inte har lust att diskutera mina problem längre.

Allt är som det ska vara.

Men gud vad ont det gör.

Livet måste inte vara en kamp

Det regnar när jag tar bussen hem från jobbet. Fukten känns klibbig mot min hud när jag kommer upp för trappen och låser upp lägenhetsdörren.

Jag ser mig omkring och inser att ingen vill att jag lagar mat, det behöver inte städas och tvättkorgen svämmar inte över. Det finns inte någon hund som kräver en promenad.

Hänger in arbetskläderna i garderoben och tar på mig något bekvämare medan tevattnet kokar. Läser en bok medan jag dricker teét och lägger mig sedan i sängen och läser ut boken utan att bli avbruten. Avslutar kvällen med att diska dagens disk som inte är så stor i lägenhetens kokvrå.

Sakta kommer tanken över mig.

Livet MÅSTE inte vara en kamp.

Får lust att uppdatera min status på fb med dessa rader men avstår.

Kanske tar någon illa upp?

Kanske är denna någon min fd man eller mina barn?

Är det värt det?

Jag promenerar i villaområdet och tittar på alla hus och trädgårdar.

Ser alla hur som är nymålade och fasader som håller på att göras om.

Nya trädgårdsmöbler och stora altaner.

Och jag kan inte låta bli att bli sorgsen.

Hinner de umgås med barnen på studsmattan?

Eller går alla pengar åt till att köpa nytt och tiden till att renovera?