Milles

När jag gick förbi den här statyn tänker jag på en annan bloggskrivare som finns i en annan del av landet men med samma konstnär i sin närhet.

Dagar av tårar

Den här helgen har varit en helg med tårar i ögonen.

Det gör fruktansvärt ont att åka hem till huset och se att det är ommöblerat. Ommöblerat för att jag tagit med mig vissa möbler. Men också för att han som fortfarande är min man på pappret inte behöver visa hänsyn längre. Det där skåpet han ville ha, är inköpt och mitt står i garaget. Det gör inte bara ont att han bytt ut det utan också för att han aldrig låtit mig förstå att han inte tyckte om mitt. Kunde han inte ha stått på sig? Körde jag över honom?

Sedan åker jag och barnen på semester själva och jag kommer på mig med att hela tiden berätta att där var det pappa och jag ...

Minnen finns naturligtvis överallt efter våra år tillsammans och det gör ont i magen och jag får svårt att andas.

Men det som gör mest ont är att han redan hittat en ny kärlek. Efter fyra veckor är mannen som sa att jag alltid var välkommen tillbaka redan kär i någon annan. Och även om jag inte tänkt utnyttja erbjudandet känner jag att han redan är en annan som inte har lust att diskutera mina problem längre.

Allt är som det ska vara.

Men gud vad ont det gör.

Livet måste inte vara en kamp

Det regnar när jag tar bussen hem från jobbet. Fukten känns klibbig mot min hud när jag kommer upp för trappen och låser upp lägenhetsdörren.

Jag ser mig omkring och inser att ingen vill att jag lagar mat, det behöver inte städas och tvättkorgen svämmar inte över. Det finns inte någon hund som kräver en promenad.

Hänger in arbetskläderna i garderoben och tar på mig något bekvämare medan tevattnet kokar. Läser en bok medan jag dricker teét och lägger mig sedan i sängen och läser ut boken utan att bli avbruten. Avslutar kvällen med att diska dagens disk som inte är så stor i lägenhetens kokvrå.

Sakta kommer tanken över mig.

Livet MÅSTE inte vara en kamp.

Får lust att uppdatera min status på fb med dessa rader men avstår.

Kanske tar någon illa upp?

Kanske är denna någon min fd man eller mina barn?

Är det värt det?

Jag promenerar i villaområdet och tittar på alla hus och trädgårdar.

Ser alla hur som är nymålade och fasader som håller på att göras om.

Nya trädgårdsmöbler och stora altaner.

Och jag kan inte låta bli att bli sorgsen.

Hinner de umgås med barnen på studsmattan?

Eller går alla pengar åt till att köpa nytt och tiden till att renovera?

Tårar

Jag överväldigas av alla tårar, samtidigt som det är en lättnad.

Har gråtit mer dessa dagar än vad jag gjort tidigare i livet.

Och fortfarande gråter jag tryggast i min mans famn.

Vi ligger tätt i sängen med armarna om varandra och gråter oss till sömns.

Så nära har vi inte sovit på många år och känslorna överraskar mig och jag känner att det är bra för mig. Men hur bra är det för honom?

Om jag kunde välja

Om jag kunde välja vem jag skulle älska,

då skulle jag välja min man.

Sedan vi träffats har han inte tittat åt någon annan än mig.

Trots att jag gått upp över 10 kilo sedan dess tycker han att jag är lika fin.

Han tycker jag är sexig när jag själv inte tycker det.

Han tröstar mig när jag är ledsen och önskar mig allt gott.

Han värmer mig när jag fryser.

Ändå bad jag om skilsmässa i lördags.

Och nu känns allt bara svart.

Kanske kunde jag välja?

Men jag valde att inte ge honom någon ny chans.

Min kärlek dog den 18 november 2003 och jag gav den ingen ny chans.

Nya vägar

Min utbildning är avslutad och dottern har tagit studenten.

Efter några intensiva veckor är denna period över och förhoppningsvis kommer även ekonomin vara ok även om den inte blir god.

Två års arbetslöshet är över och jag började arbeta i måndags!

I ett halvår har jag fokuserat på målet och nu är det dags att ladda om för nästa steg.

Ibland glömmer jag mina egna argument när jag försöker rulla fram dem i mitt inre.

Väntar på det bästa tillfället att säga det, samtidigt som jag vet att det inte finns något bra tillfälle. Hur säger man till sin man att man vill leva ensam efter 22år?

Studenter

Vid järnvägsstationen möts jag av ett flertal studenter.

Unga killar uppklädda i kostym och flickor i vita klänningar. Förväntan och glädje finns i luften och jag står på avstånd och njuter av stämningen. Tittar på de vita klänningarna och det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte har haft pengar för att köpa en sådan till min dotter som har sin student nästa vecka.

Hon klagar inte och med skratt visade hon upp sin garderob. Mamma ska jag ha de här byxorna? Eller de här?

Ett vitt linne hon ärvt hittar vi och jag vet att hon kommer bli fin.

Men jag skulle så gärna ha följt henne till affären och köpt precis det hon velat ha.

Så tänker jag på min student och ointresset från min mor.

Kanske var hon i samma situation som jag?

Fast jag inte förstod.

En gråruskig dag

Det är ganska kallt och gråruskigt när tåget rullar in i kuststaden.

Jag letar mig ut från perrongen och hittar en turistinformation innan jag hinner lämna byggnaden. Plockar åt mig en karta och mindre än en halvtimme senare är jag på kontoret där jag ska vara resten av veckan.

Mannen som möter mig ler, tar i hand och jag känner mig genast välkommen!

Med en sådan start känns allt toppen.

Arbetsplatser och deras kultur

Efter sex veckor på samma arbetsplats är det dags att ta adjö.
Redan första dagen slås jag av att den inte är som andra arbetsplatser jag varit på.

De hälsar aldrig välkommen och bjuder inte in till samtal. Och jag får kämpa för att få ett bemötande som jag själv tycker är ok. Efter sex veckor är de trevliga och hälsar på mig men det är aldrig den där stämningen som gör att jag kommer sakna dem.

Jag har bakat kakor och säger hejdå men ingen säger tack eller något annat efter dessa sex veckor.

När jag vandrar därifrån funderar jag på om det var mig eller något annat som var fel?

Men jag är en erfarenhet rikare och ser med glädje fram emot morgondagen.
På den arbetsplasten hälsades jag välkommen redan i telefon och det kändes bra redan då.

Man behöver inte gilla sina arbetskamrater men jag tycker att man är skyldig att vara trevlig mot dem i alla fall. Att säga hej på morgonen och hejdå innan man går hem är det minsta tycker jag personligen.