Sällskap på tåget

Jag slår mig ner på tåget och strax efter mig kommer ett litet yrväder farande med mamma strax efter. Hon kastar sig ner bredvid mig och utropar lyckligt. Vi hann! Nu kommer jag äntligen utropar hon lyckligt som om vi vore bekanta.
Mamman plockar med deras packning och flickan berättar om mormor och sin sex-års dag med lycka i blicken. Jag beundrar de nya vackra skorna och att det är så varmt att hon slipper jeansen och får ha tights med fjärilar. Sedan kommer mamma och ber henne vara tyst och inte störa och trots att jag säger att det går bra får flickan lov att vara tyst. Men med jämna mellanrum brister det och vi diskuterar hästar, hus vi passerar och hon visar några grimaser. Hon är en ängel men mamman har fullt upp med att förmana och skälla på henne. Jag förstår att mamman helst vill läsa och inte att dottern ska störa och jag funderar på om jag var lika dan när barnen var små? Rädd för att andra ska ta illa upp och med en förhoppning om att ens barn helst inte ska märkas?
Det är så kort tid de är så där härligt spontana, allt för snabbt lär de sig att anpassa sig och styrs in i fållan med de andra. Att inte utmärka sig.
Nyfiken är en egenskap jag aldrig vill förlora! Så jag tar in tjejen med hela mitt väsen och låter henne lära mig.

Du har plats nummer två i kön.

Hela den här veckan har jag bevakat bostadsbolagets kö till en lägenhet. Det känns fortfarande overkligt att jag kanske kommer att få den här lägenheten. Och samtidigt vet jag inte vad jag ska ta mig till om jag INTE får den. Jag behöver den för att tvingas ta nästa steg i mitt liv. Ett steg som är oerhört tungt och på samma gång lätt och efterlängtat. Jag har plats nummer två i kön men än så länge är det ingen före mig som tackat ja. Så nu håller jag tummarna och på söndag får jag förhoppningsvis veta hur det går. Jag blundar och försöker föreställa mig känslan om den blir min men det går inte. Rädslan är för stor.

KappAhl och hygienregler

Jag handlade trosor på KappAhl för någon dag sedan och de erbjöd 3 för priset av 2. När jag stod och valde råkade jag få med mig fyra par trosor till kassan och betalade även för det extra paret. Idag var jag tillbaka och ville lämna tillbaka det par som blev fel och dessutom var i fel storlek. Blev upplyst om att det inte gick eftersom deras hygienregler sa att man inte fick lämna tillbaka om de inte var plomberade. Men hur skulle jag kunna begära plombering när jag inte såg att de slank med? De låg i deras kasse tillsammans med kvittot och var helt oanvända. Då får du slänga dem sa jag irriterat. Men de är ju helt nya, kan du inte ge bort dem till någon? Jag invände att jag inte ville ge dem till någon annan om de inte uppfyllde hygienreglerna och gick därifrån. Undrar om de slängdes eller hängdes tillbaka?

Snödroppar och smältvatten

Det är den första riktiga vårdagen idag. Smältvattnet rinner efter de branta gatorna och vid en husvägg hittar jag några vårlökar som försiktigt slagit ut. Tar mig ut på lunchen och njuter av glada människor och att det åter är säsong för glass. Är trött men ska ta mig i kragen och gå på ett gympapass strax.

Vilka föräldrar!

Det har varit en helg med nya erfarenheter för mig. En helg i handbollens tecken när jag var med en vännina och såg när hennes dotter spelade. Och faschinerades av alla dessa curlande, stöttande, svärande, hejande, omtänksamma och arga föräldrar! Vilken energi de lägger ner på sina barn. Trots att barnen hade allt ordnat för att kunna bo där själva med ledarna under helgen kom de, föräldrarna och syskonen. Med matsäck, ombyte och resor på upp till 70 mil för att heja stötta sina barn. Det tjatades om vatten, mat och uppvärmning på sexåringar, tolvåringar och sjuttonåringar och ibland undrar man vems drömmar det är som uppfylls där i hallen. Och vilka fantastiska, modiga och duktiga barn det finns! Men efter två dagar är jag ganska glad över att jag själv sluppit sitta i dessa hallar varje helg. Att mina barn valt intressen som inte styrt över våra helger. Och att det inte är mig de muttrar över som den där lata mamman som inte ens kan komma i tid till sonens matcher...

Sommartid

Trots att det nu är sommartid faller snön över staden. Känner mig trött efter en natt med för lite sömn och har svårt att se det positiva med tidsomställningen. Träffade en kund som skulle hem till Gagnef och kände en viss "hemlängtan". Det är fantastiskt att få lära känna en helt ny stad men efter en dag med ständigt nya intryck finns en viss längtan efter något tryggt. Det har varit en bra dag med en underbar handledare och jag ser fram mot morgondagen med tillförsikt. Men nu blir det F&S och Afrodans.

Mindfulness och Carpe Diem

Vet du att det senaste är mindfulness? frågade min mor när vi var ute och gick.
Jo.. det har väl varit modernt ett tag nu säger jag försiktigt.

Ja och då läste jag att man ska njuta av promenaden och t ex ta ett blad så här och bara lukta på det. Förklarade kära mor och jag kan inte låta bli att le.
Och så frågar jag henne, det som jag funderat på.
Men måste man ALLTID göra det?
Hur menar du? frågade hon och stannade och tittade förvånat på mig.

Jo, säger jag tveksamt om livet inte är så kul då?
Kan man inte få drömma sig bort då?
Och så berättar jag om övningen i mindfulness jag fått från en tidning där man skulle öva när man borstade tänderna. Hur kul är det?
Varför är det så fel att kunna planera veckans mat istället så att det går snabbt att handla och man istället får tid att njuta av någt trevligt. T ex en promenad i en vacker skog.

Och så diskuterade vi det utan att komma fram till något facit.
Att visst är det viktigt att kunna koppla av från t ex jobbet och inte hela tiden bara se vad som är kvar att göra men precis som alla andra läror är kanske måttfullhet det bästa.

Och så skojar vi om att "Fånga dagen" och hur kul det egentligen är att vakna till en ny dag och vara hungrig, men ingen har handlat mat eftersom alla i familjen fångade gårdagen utan tanke på morgondagen.

Som en ängel

Det är dags att välja bild till dödsannonsen och han bläddrar i pärmen med alla förslag.
Plötsligt stannar han upp och pekar på en bild med en ängel som sitter på knä.
Titta! den ser ut som mamma gjorde säger han och visar bilden för sonen som ser
lätt skeptisk ut men låter honom välja.

Under resten av samtalet ser jag hur hans blick återkommer till bilden och han stryker den sakta med fingret.

Och jag rörs av kärleken och hoppas att jag en dag kommer uppleva samma
blinda kärlek, som ser min partner precis som då trots alla år som förflutit.

Men om jag inte vill?

Efter en lång arbetsdag sprang jag in hos en frisör med drop-in och hade tur.
Han hade ingen kund och han hann med mig.

Hans svenska var inte så bra och mitt engagemang var lite lågt så jag lyssnade mest
på vad han sa medan saxen klippte bort mina slitna toppar.

Han berättade om hur vacker jag skulle bli om om min man som skulle vilja
låsa in mig efter att jag kom hem nyklippt. Jag protesterade lite och han fortsatte
sin historia med hur jag skulle övertyga honom om att jag bara älskade honom.

Sedan fortsatte han med om hur mycket yngre jag såg ut och jag kunde inte låta bli att fundera på varför han ville smickra mig med dessa ord?
Varför trodde han att jag ville se yngre ut?

Och jag kände att jag borde ta debatten..

Men jag nöjde mig med att sitta i stolen och låta honom arbeta. Han fick fria händer.

Och efteråt tackade jag artigt och sa bara att jag var nöjd.

Mannen märkte ingen skillnad när jag kom hem så jag förmodar att min ålder var densamma.
Tur
För jag har ingen längtan att se eller vara yngre än min faktiska ålder.

Tänk idag..

Det är tidig morgon och det snöar och blåser ute. Alla har bråtttom till sina arbeten och få hälsar på varandra i staden.
Jag stretar mot arbetsplatsen i snöfallet. Som alla runt omkring har jag dragit upp huvan på jackan och tittar bara framåt och i backen för att undvika snön i ögonen.

När jag går över övergångsstället stannar en sliten man med en lila kasse i handen.
Han tar ögonkontakt och utbrister.
-Tänk att solen lyser idag!

Jag ler mot honom och påminns om att ovanför molnen och all snö så lyser faktiskt solen.