Arbetsplatser och deras kultur

Efter sex veckor på samma arbetsplats är det dags att ta adjö.
Redan första dagen slås jag av att den inte är som andra arbetsplatser jag varit på.

De hälsar aldrig välkommen och bjuder inte in till samtal. Och jag får kämpa för att få ett bemötande som jag själv tycker är ok. Efter sex veckor är de trevliga och hälsar på mig men det är aldrig den där stämningen som gör att jag kommer sakna dem.

Jag har bakat kakor och säger hejdå men ingen säger tack eller något annat efter dessa sex veckor.

När jag vandrar därifrån funderar jag på om det var mig eller något annat som var fel?

Men jag är en erfarenhet rikare och ser med glädje fram emot morgondagen.
På den arbetsplasten hälsades jag välkommen redan i telefon och det kändes bra redan då.

Man behöver inte gilla sina arbetskamrater men jag tycker att man är skyldig att vara trevlig mot dem i alla fall. Att säga hej på morgonen och hejdå innan man går hem är det minsta tycker jag personligen.

CV, Meritförteckning hur gör man?

Kämpar med mitt CV.
Med orden.

För det första gillar jag inte ens ordet CV. Vad är det för fel på den svenska varianten Meritförteckning? Förutom att jag funderar på vad som är en merit..

Ska jag skriva att jag har kämpat för de svaga? Både fackligt och politiskt.
Skulle inte tro att en arbetsgivare tycker det är något positivt.
Men samtidigt är jag värdelös på att försvara mig själv. Är det bara min lön det handlar om, mina arbetstider är jag vag och nästintill menlös. Så på så sätt är det riskfritt att anställa mig. Ska jag skriva det?

Och hur många meriter orkar en arbetsgivare läsa? Ibland tar jag bort några högskolekurser och föreningsuppdrag bara för att inte trötta ut dem. Eller upplevas som spretig.
Men jag älskar verkligen att lära mig nya saker.

Jag har sökt många jobb utan att få komma på intervju och följt alla jobbcoachers råd och regler. Har struntat i allt och skrivit för hand utan resultat.

Denna gång inspireras jag av en klasskamrat och skriver kort om mina väsentliga meriter i brevet samt om hur JAG vill arbeta hos dem om de anställer mig.

Skickar ansökan till en annan typ av coach och får tillbaka den utan att hon tycker jag ska ändra något i det personliga brevet förutom att skriva in fler meriter då.

Så jag skickar iväg den och hoppas på det bästa.

Men jag är luttrad och samtidigt lugn för denna gång är jag inte desperat då jag så gott som säkert blivit lovad sommarjobb hos en annan arbetsgivare eller arbetsköpare som SAC väljer att kalla det.

Kanske är det som med kärlek? När man inte är desperat blir man attraktiv?

Väntan

När jag går hemåt på eftermiddagen börjar vädret klarna upp igen. Morgonens regn känns avlägset och jag tänker att idag borde brevet ligga och vänta på hallmattan.

Utanför servicebutiken sitter en hund och skäller i väntan på husse eller matte och uppmärksamhet. Trafiken är lugn och jag går in i porten med förväntan och lite oro i magen.

Men golvet är tomt och besvikelse och en annan oro fyller mig.
Vad gör jag om jag inte får lägenheten?

När jag byter om till träningskläder kommer jag på att det inte alls är måndag som i mitt huvud utan tisdag och alltså ingen träning. Jag läser några bloggar och huvudvärken kommer smygande. Det finns många borden över vad jag skall göra men inspirationen känns långt borta.

Börjar laga mat inför morgondagen och hoppas att inspirationen kommer efter en kopp te och detta inlägg.

Sista resan tillsammans?

Vi ska resa bort över påsken.

Båda tonåringarna har valt att följa med mig och mannen.

Det är inte så ofta det är vi fyra som åker längre. Ibland väljer sonen att stanna hemma eller dotterns pojkvän att följa med. Ibland vill ingen av barnen följa med.

Och det är så det ska vara. Det vi uppfostrat dem till, självständiga individer som klarar sig själva.

Vi behöver ta vara på tiden tänker jag och se till att stanna efter vägen och äta också.
Men det är bara jag som vet att det kanske, kanske är vår sista resa tillsammans, vi fyra.

Läsa

Jag har alltid tyckt om att läsa även om det inte blir lika ofta nu som förr.

Som liten läste jag ofta till sent in på nätterna och det hände att läslampan lyste när pappa kom hem från kvällskiftet. Det var Kulla-Gulla, Katitzi och fem-böckerna för att inte tala om alla klassiker som bibliotekarien tipsade om.
Det hände att pappa smög sig upp för trappan och in i garderoben bredvid mitt rum där säkringsskåpet satt. Han sa inget, skruvade bara ut säkringen så lampan slocknade.
Jag sa inget jag heller. Tog bara fram ficklampan och fortsatte läsa.

Förra veckan när jag skulle handla mat hittade jag sista boken i Grottbjörnens folk. Jag minns hur historien fascinerade mig när jag läste den och tog upp den nya och läste baksidestexten. Det var 30 år sedan den första kom ut och nu var den sista i serien skriven. Då var jag 12 år och helt uppslukad av den och nu köpte jag den sista.
Och igår läste jag alldeles för länge igen. *ler*
I morse var det inte kul att kliva upp efter alldeles för lite sömn. Jag har visst inte blivit klokare med åren?

Sällskap på tåget

Jag slår mig ner på tåget och strax efter mig kommer ett litet yrväder farande med mamma strax efter. Hon kastar sig ner bredvid mig och utropar lyckligt. Vi hann! Nu kommer jag äntligen utropar hon lyckligt som om vi vore bekanta.
Mamman plockar med deras packning och flickan berättar om mormor och sin sex-års dag med lycka i blicken. Jag beundrar de nya vackra skorna och att det är så varmt att hon slipper jeansen och får ha tights med fjärilar. Sedan kommer mamma och ber henne vara tyst och inte störa och trots att jag säger att det går bra får flickan lov att vara tyst. Men med jämna mellanrum brister det och vi diskuterar hästar, hus vi passerar och hon visar några grimaser. Hon är en ängel men mamman har fullt upp med att förmana och skälla på henne. Jag förstår att mamman helst vill läsa och inte att dottern ska störa och jag funderar på om jag var lika dan när barnen var små? Rädd för att andra ska ta illa upp och med en förhoppning om att ens barn helst inte ska märkas?
Det är så kort tid de är så där härligt spontana, allt för snabbt lär de sig att anpassa sig och styrs in i fållan med de andra. Att inte utmärka sig.
Nyfiken är en egenskap jag aldrig vill förlora! Så jag tar in tjejen med hela mitt väsen och låter henne lära mig.

Du har plats nummer två i kön.

Hela den här veckan har jag bevakat bostadsbolagets kö till en lägenhet. Det känns fortfarande overkligt att jag kanske kommer att få den här lägenheten. Och samtidigt vet jag inte vad jag ska ta mig till om jag INTE får den. Jag behöver den för att tvingas ta nästa steg i mitt liv. Ett steg som är oerhört tungt och på samma gång lätt och efterlängtat. Jag har plats nummer två i kön men än så länge är det ingen före mig som tackat ja. Så nu håller jag tummarna och på söndag får jag förhoppningsvis veta hur det går. Jag blundar och försöker föreställa mig känslan om den blir min men det går inte. Rädslan är för stor.

KappAhl och hygienregler

Jag handlade trosor på KappAhl för någon dag sedan och de erbjöd 3 för priset av 2. När jag stod och valde råkade jag få med mig fyra par trosor till kassan och betalade även för det extra paret. Idag var jag tillbaka och ville lämna tillbaka det par som blev fel och dessutom var i fel storlek. Blev upplyst om att det inte gick eftersom deras hygienregler sa att man inte fick lämna tillbaka om de inte var plomberade. Men hur skulle jag kunna begära plombering när jag inte såg att de slank med? De låg i deras kasse tillsammans med kvittot och var helt oanvända. Då får du slänga dem sa jag irriterat. Men de är ju helt nya, kan du inte ge bort dem till någon? Jag invände att jag inte ville ge dem till någon annan om de inte uppfyllde hygienreglerna och gick därifrån. Undrar om de slängdes eller hängdes tillbaka?

Snödroppar och smältvatten

Det är den första riktiga vårdagen idag. Smältvattnet rinner efter de branta gatorna och vid en husvägg hittar jag några vårlökar som försiktigt slagit ut. Tar mig ut på lunchen och njuter av glada människor och att det åter är säsong för glass. Är trött men ska ta mig i kragen och gå på ett gympapass strax.

Vilka föräldrar!

Det har varit en helg med nya erfarenheter för mig. En helg i handbollens tecken när jag var med en vännina och såg när hennes dotter spelade. Och faschinerades av alla dessa curlande, stöttande, svärande, hejande, omtänksamma och arga föräldrar! Vilken energi de lägger ner på sina barn. Trots att barnen hade allt ordnat för att kunna bo där själva med ledarna under helgen kom de, föräldrarna och syskonen. Med matsäck, ombyte och resor på upp till 70 mil för att heja stötta sina barn. Det tjatades om vatten, mat och uppvärmning på sexåringar, tolvåringar och sjuttonåringar och ibland undrar man vems drömmar det är som uppfylls där i hallen. Och vilka fantastiska, modiga och duktiga barn det finns! Men efter två dagar är jag ganska glad över att jag själv sluppit sitta i dessa hallar varje helg. Att mina barn valt intressen som inte styrt över våra helger. Och att det inte är mig de muttrar över som den där lata mamman som inte ens kan komma i tid till sonens matcher...